Vi frös, drack te och slogs med polisen

Sommar, hett, te på Tetley i Kungsträdgården. En natt gick telefonkedjan att män med motorsågar skyddade av polis hade slagit en ring kring almarna. Tog mig in till stan. Slogs med poliser. Kan fortfarande tänka att fan vad bra gjort. Nu står de där vackra och skänker skugga under heta sommardagar.
Det var den sommaren jag flyttade till Stockholm efter att ha läst i Uppsala.

 

Bodde hos mamma någon månad på sommaren. Men träffade snart någon som visste någon som behövde dela lägenhet.
Han hette Ulf Hellsten och var arkitektstuderande. Alla hans kompisar var visst det, kändes det som. Alla hade jeansjackor och specialbeställda stövlar från Köpenhamn. Har kvar mina än.

 

Lägenheten låg på Norrbackagatan i Vasastan. Två rum och kök. Ingen värme, inget varmt vatten. Mörk och fuktig.
Där kakelugnen fanns hade Uffe installerat en fotogenkamin. Hela våningen stank konstant av fotogen. Glömde man köpa fotogen fick man slänga på sig militärpälsen och storsockor.
Området där i Vasastan var rivnings­lägenheter, som hyrdes ut till studenter för en liten peng (tror att det var 300 kronor). Hela kvarteret från Rörstrandsgatan, Norrbackagatan och Tomtebogatan var rivningskvarter, men man bestämde till slut att renovera.

 

Våra kontrakt var rivningskontrakt. Vi hade inga som helst rättigheter. Jag vet att vi hade husmöten om att försöka omvandla våra kontrakt till riktiga, men vi misslyckades. Å andra sidan kunde vi i princip göra vad vi ville. De la sig aldrig i. 

 

Kvarteret beboddes bara av studenter från alla olika fakulteter. Alla hade ont om pengar, alla badade i plastbaljor i köket, alla frös, alla hade i princip bara två tekoppar, alla hade sängar som var byggda av en stor spånskiva uppallad på ölbackar. Ingen låste sina dörrar.
Vi hade gårdsfester, rev staketen mellan gårdarna, släpade dit sand till barnens sandlådor, hade ständiga inkvarteringar, eldade i ej kontrollerade kakelugnar, hade ont om lampor men många stearinljus. 

 

När en lastbil med potatis välte i hörnan Norrbacka Rörstrand gick djungeltrumman. Alla var på benen. Uffe och jag skar rå potatis i tunna skivor och la på hårdmacka. Sedan piffade vi till det med lite fransk senap. Gott.

 

Mitt rum var genomgångsrum så när han tog hem en tjej satte han på sin bluesmusik på högsta. Jag hörde ”Long distance call” många nätter. Uffe fick mig att tycka om blues.

 

Vi var vänner, vi var sammansvetsade några år. En bra tid. Vi hade faktiskt telefon. Det var ett krav från mamma. Man kanske kan säga att vi bodde i resterna från en tid som bara några årtionden tidigare hade varit en realitet för många familjer. De kunde nog hålla sig för skratt när de åtta barnen hostade i kapp i fukten och mörkret.