Vi var 18 år och dumma i huvudet
Det första jag gjorde när jag slutade gymnasiet var att flytta från min pappas radhus i tråkiga Sollentuna för att flytta ihop med min bästa tjejkompis i hennes mormors lägenhet som vi fick hyra över vintern.
Lägenheten låg ovanpå Centralen, centralare kan man inte bo. Närmaste mataffär var den som ligger på nedre plan i Åhléns city. Inte för att jag nånsin minns att vi köpte mat. Vi åt mest mat nattetid på McDonald´s.
Alla varnade oss och berättade skräckhistorier om hur det hade slutat för andra tjejkompisar som delade lägenhet. Vi lyssnade inte på dem, vi ville ju bara ha kul! Och det här och nu.
Det var en magisk tid på alla sätt och vis. Från balkongen såg vi NK-klockan. Livet var som en ungdomsfilm de luxe. Jag gick ut på krogen varje kväll och kröp hem under NK-klockans sken varje natt till Nine Inch Nails i lurarna.
Varje helg hade vi fest så att grannarna klagade. Jag minns inte om vi nånsin tog in att grannarna ringde på varje lördagsnatt. Jag minns att de pulade in arga lappar i vårt brevinkast. Vi sket i det. Vi var 18 år! Så dumma i huvudet. Livet var förtrollat. Livet var exakt så som jag hade planerat att det skulle bli när jag flyttat hemifrån, det vill säga ingen sa till mig när och vad jag skulle äta. Ingen brydde sig om vad jag gjorde eller inte gjorde. Jag spelade vilken musik jag ville och hur högt jag ville. Tillvaron handlade mest om när vi skulle festa och med vilka. Vi stormtrivdes. Vi levde som i en film. Vi var så vansinnigt ansvarslösa.
Vi var ju ändå 18 och skulle klassas som vuxna. Men ändå hade vi (jag) sönder porslin och en fåtölj fick rödvinsfläckar. Efter nyårsfesten var det bloddroppar på köksgolvet (från vem är det ingen som vet än i dag).
Men plötsligt förvandlades filmen till en mardröm, min room mate blev som tjejen i ”Ensam ung kvinna söker”. Hon läste min post, hon gick bland mina kläder, hon klippte samma frilla som jag och färgade håret svart, hon tog killen jag var kär i, hon låg och grät i min säng. Den roliga tiden höll ett par månader, innan jag – bokstavligt talat – fick fly hals över huvud, till min brorsas lägenhet.
Så gick det med den vänskapen. Alla olyckskorparna fick rätt på varenda punkt. Man ska verkligen inte dela lägenhet med sin bästa kompis.
Jag och min kompis skrev ett brev till oss själva som vi stoppade in i hennes mormors gamla moraklocka. Det grämer mig att jag aldrig nånsin kommer att få veta vad jag skrev.
