Barnrikehusen stämplades direkt – men Göran stortrivdes: ”Ingen såg ner på oss”
Han går ofta förbi här. Ser husen där han växte upp, kommer än i dag ihåg vilka som bodde i lägenheterna.
Men nostalgisk? Nej, Göran Ståhlberg, 76, känner inget särskilt när vi går runt bland de fyra husen på Ekehjelmsvägen i Karlskoga.
– Inte mer än att jag hade en väldigt bra barndom, säger Göran och berättar om alla fördelar med att växa upp här på 40-, 50- och 60-talet.
Alla kompisar. Sammanhållningen. Den spännande grusgropen på andra sidan vägen, närheten till skolan, hockey- och fotbollsplaner.
Sju personer i en trea
Även om äldste brodern hade flyttat hemifrån så var det ändå fem ungar och två vuxna som bodde i en trea. Men trångt? Nja, inte särskilt.
– Det var inget man tänkte på. Det var bara så det var.
Pappa jobbade på Bofors, mamma var hemmafru och städade på kvällarna. Givetvis åt Bofors som totalt dominerade Karlskoga vid den här tiden. Stabil, skötsam arbetarklass. Precis som det skulle vara i de här husen.
För Göran växte upp i Solgårdarna, vilket var ett vanligt namn på de så kallade barnrikehusen som byggdes i Sverige under 1930- och 1940-talet. Här fick familjer bo som hade det lite knapert och minst tre barn – om de uppfyllde de hårda kraven på skötsamhet som ställdes av kommunerna.
– Fördelarna med barnrikehusen är uppenbara. Barnrika, mindre bemedlade familjer fick moderna lägenheter med låg hyra, berättar Johan Kihlberg, utredare på Boverket som ska skriva en historisk bok om den svenska bostadspolitiken.
Stämplades från början
Nackdelarna? Ja, kåkarna slets hårt av att det var så många barn. 30-40 ungar i en trappuppgång var inte ovanligt.
Men redan innan husen byggdes fick de en negativ stämpel. Politiker och debattörer tyckte att det var en dålig idé att samla fattiga människor i samma område. Det var segregerande och stigmatiserande, alltså socialt tvivelaktigt, att bo här.
Den här bilden har hängt kvar ända in i våra dagar. Men det är mycket tveksamt om den stämmer, menar Johan Kihlberg. Han har studerat en stor undersökning som Socialstyrelsen gjorde om barnrikehusen 1942.
Kö till barnrikehusen
Socialstyrelsen skickade ut 8 000 enkäter och fick 4 000 svar. Hushållen svarade på en mängd frågor – allt från storleken på familjerna, hur lång skolväg hade till om ”husmodern” hade arbete utanför hemmet.
Enkäten visade att det var kö till barnrikehusen. Och omgivningen verkar snarast ha varit avundsjuk på dem som fick bo i de moderna lägenheterna.
Visserligen berättade ett fåtal hyresgäster att barnen nedsättande kallades ”myrdalsungar” (efter paret Myrdal, se faktaruta). Men något utanförskap kände familjerna inte.
– Visst klagade man på vissa saker, men det var sådant som att det saknas lekplatser eller att det är bullrigt på grund av alla barnen. Men det finns inget i enkäten som tyder på att de tyckte att det var stigmatiserande att bo där, säger Johan Kihlberg.
Konspirationsteori
Dessutom var tidningsartiklar från den här tiden i många fall positiva.
Socialstyrelsens enkät fick aldrig något genomslag och kanske beror det på att svaren inte var de förväntade.
– Det är i alla fall min konspirationsteori, säger Johan Kihlberg. Man hade väntat sig att de som bodde där skulle känna utanförskap och att de inte trivdes. Men så svarade folk att de trivdes bra och då valde man att glömma bort undersökningen.
Rabatterna försvann
Men den här debatten – tillsammans med att husen faktiskt blev ganska slitna – gjorde att staten i slutet av 40-talet avvecklade systemet med barnrikehus. Man stoppade de förmånliga bygglånen och hyresrabatterna till barnfamiljerna, även om många så klart bodde kvar i sina lägenheter.
På 50-talet lanserades i stället den generella bostadspolitiken där man riktade sig till alla i samhället, i stället för att stödja specifikt utpekade grupper. Att reservera särskilda bostäder åt mindre bemedlade hushåll var inte längre aktuellt.
– Politikerna ville ha en annan bostadspolitisk modell och då tog man fram argumentet att det var stigmatiserande att stödja de här barnfamiljerna. Men egentligen var de enda problemen att det inte var så bra att samla så många barn i samma område och att lägenheterna slets hårt. Och det är klart, är det tio ungar i en lägenhet så blir det ju slitage, säger Johan Kihlberg.
Bodde kvar tills han gifte sig
Göran Ståhlberg bodde kvar på Ekehjelmsvägen till han var 21 år.
– Jag flyttade hemifrån när jag gifte mig, berättar han med ett leende.
Det här var 1967. Systemet med barnrikehus var borta sedan länge och så många barn fanns det inte heller i området. Husen hade byggts om till pensionärshem i slutet av 50-talet, men Göran kunde ändå bo kvar tillsammans med sin mamma och pappa.
– Många fick flytta men mina föräldrar fick bo kvar eftersom de närmade sig pensionen.
”Av en annan sort”
Senare i livet blev Göran socialdemokratisk politiker och i många år jobbade han heltid som fackligt ombud. Men det var inga orättvisor från barndomen som låg bakom hans samhällsengagemang. Han märkte aldrig att det var något speciellt med området han växte upp i.
– De som bodde i villor var väl av en annan sort. Men det här med klass var aldrig något man tänkte på och jag upplevde aldrig att det var någon som såg ner på mig och min familj.
Tre barn gav en familj ett hyresavdrag på 30 procent. Fyra barn reducerade hyran med 40 procent medan familjer med fem barn eller fler fick hyran nedsatt med hälften (50 procent).
Kommunerna förmedlade lägenheterna efter en noggrann individuell behovsprövning.
Endast ”skötsamma” familjer blev godkända. Det hände till exempel att den som skötte utredningen kontaktade arbetsgivaren och besökte familjerna i deras hem.
I områdena fanns ofta lokaler för fritidsaktiviteter. Här kunde även barn passas, mot en liten avgift, om båda föräldrarna jobbade.
Husen kallades Myrdalshus efter makarna och socialdemokraterna Alva och Gunnar Myrdal. Paret hade stort inflytande på bostadspolitiken.
Lägenheterna var på två eller tre rum med kök eller kokvrå. Det fanns badrum i varje lägenhet vilket inte var självklart från början.
Drygt 12 000 lägenheter byggdes under åren 1935-1948. Målet hade varit 20 000.
Husen byggdes av kommunerna eller allmännyttiga bostadsföretag, exempelvis HSB, med hjälp av ett förmånligt lån från staten. HSB kallade alltid sina hus för Solgårdarna.
I början av 1930-talet bodde stora delar av befolkningen i trånga och usla bostäder.
Dessutom ville många hyresvärdar inte hyra ut till barnfamiljer. Värdarna menade att lägenheterna slets hårdare när barnfamiljer bodde i dem.
1935 föreslog därför den bostadssociala utredningen att så kallade barnrikehus skulle byggas.
