Bianca Kronlöf: Gör ont i mig att se att vården inte ges bättre förutsättningar
Hur föddes idén till boken?
– Den bygger på en verklig händelse från en vårdinstans där min man, som är läkare, jobbade under en period. Någon satte av misstag igång en mejltråd som gick ut till alla i regionen och som utvecklades till något ganska absurt. Samtidigt var jag föräldraledig med vårt första barn och den där mejltråden blev min och min mans underhållande kvällsläsning. Det är de anteckningar som jag gjorde i min mobil under den här tiden som ligger till grund för boken.
Varför är det tacksamt att göra humor om vården?
– Vi har alla en relation till vården och den utgör centrum i vårt samhälle. Jag har alltid haft en dragning till satir: humor som har ett ben i allvaret, i mörkret. Det gör ont i mig att se att de som ska ta hand om oss när vi blir sjuka inte ges bättre förutsättningar att göra ett bra jobb.
Samtidigt är vården som arbetsplats intressant att göra humor av eftersom den består av olika samhällsklasser: från receptionisten och undersköterskan till läkaren och professorn. Vad händer när dessa möts? Jag har ohämmat stulit historier från min mamma som är sjuksyrra och min bästa kompis som precis är färdig läkare.
Boken handlar mycket om vad vi tänker och vad vi de facto säger och gör. Hur frispråkig är du själv?
– Jag tänker mycket på hur jag uttrycker mig och är nog inte mer frispråkig än andra. Jag försöker vara pedagogisk i stället för att säga precis vad jag tänker. Samtidigt kan jag bli galen om jag är i ett sammanhang där jag känner att det finns förbjudna samtalsämnen – då bara måste jag prata om det man inte får prata om. Ironiskt nog är jag uppvuxen i en familj som aldrig bråkar, där målet är att alla ska vara glada och där man ska lösa saker. Den som blir arg har förlorat. Personligen tycker jag att ilska kan vara en positiv känsla, så länge man använder den konstruktivt.
Vad är hemkänsla för dig?
– Den skapas av människor jag älskar. När jag är med min familj känner jag mig hemma oavsett om jag är på semester utomlands eller i mitt hem. Och när jag är i mitt hem är det nog soffan som symboliserar mest hemkänsla – att ligga på soffan med uppknäppta jeans, äta godis och titta på någon Pixarfilm med barnen.
Berätta om en granne som du minns!
– När jag var liten brukade mina systrar och jag springa över till våra grannar Tord och Annika. De var så himla mysiga. De bodde i huset bredvid vårt och det var ett nedsänkt ställe i häcken mellan våra trädgårdar där man kunde hoppa över. Hos dem var det enkelt och kravlöst, man kände sig alltid välkommen och man fick alltid något att käka. De hade tonårskillar och det var väldigt spännande att smyga in i deras rum och titta.
Hur ofta möblerar du om?
– Aldrig. Jag tycker om att titta på fina saker men jag är också en väldigt nöjd person; jag tycker att det är bra som det är och har svårt att visualisera förändringar i hemmet. Min man däremot kan ha idéer om hur vi ska inreda medan jag är den gamla gubben som säger: Varför ska du flytta på den här soffan, den står väl bra där den står! Men när min man väl har flyttat på soffan tycker jag att det blev jättebra.
Om du var bostadsminister, vad skulle du göra då?
– Då skulle jag sätta hyrestak för hyresrätter och tvångssänka priserna på hus och bostadsrätter. Nu är människor slavar under sina bostadslån vilket gör dem sönderstressade och utbrända. Det är fruktansvärt att det är så dyrt att köpa en bostad. Folk har lurats in i ett sjukt system. Ett hem ska inte vara en ekonomisk boja.
Fakta: Ålder: 40 år.
Yrke: Författare, komiker och skådespelare.
Familj: Maken Petter och barnen Nila, 5, och Levi, 2.
Bor: Villa i Huddinge, söder om Stockholm.
Okänd talang: Älskar att rita. ”Min hemliga dröm är att en dag åka ensam ut till en ö med bara blyertspenna och papper och rita i några månader.”
