Moa Herngren skriver om syskonrelationer: ”Mina bröder är som en gammal kompis”

Moa Herngren, din nya roman ”Syskonfejden” handlar om syskonrelationer. Själv har du två bröder – Måns och Felix. Hur mycket är hämtat från egna erfarenheter?

– Boken handlar om en fiktiv syskontrio och jag har gjort väldigt mycket research: intervjuat syskon och läst om syskondynamik och om de konflikter som ofta uppstår. Men det har säkert underlättat att jag själv har syskon och som författare lägger man nog mer eller mindre medvetet in grejer om sig själv. Något som fascinerar mig med syskonrelationer är att de kan bli så infekterade i vuxen ålder. Den längsta relation vi har i livet är i regel med våra syskon – ändå blir det så knepigt för många.

Har du och dina bröder haft några fejder?

– Nej, faktiskt inte. Vi har en bra och vuxen relation, kanske mycket tack vare att vi jobbar ihop. Sedan ganska många år tillbaka åker vi också på syskonresor. Jag tror att det började med att någon av oss fyllde 40; vi hade alla våra liv med barn och respektive och vi insåg att vi inte längre gjorde saker bara vi tre. Så då började vi ge varandra syskonresor i present. Jag skulle säga att mina bröder är som en riktigt gammal kompis; tiden går men när vi väl pratar är det som att vi jackar i varandra direkt. Och det är dem jag ringer om det skiter sig, när livet krisar. Sedan är det klart att vi ibland kan triggas av saker som slungar oss tillbaka till roller vi hade som barn.

Får inte fokus som lillasyster

Vilken roll hade du?

– Jag är yngst och som lillasyster står man inte i fokus på samma sätt. När jag började gå ut hade mina storebröder redan tagit alla duster med våra föräldrar; jag flög lite under radarn. Jag är också den av oss tre som var sist med att skaffa familj. Jag fladdrade runt mer i livet innan jag hittade vad jag ville hålla på med medan mina bröder hade ett mer riktat fokus. Men jag skulle säga att rollerna som vi hade som barn har bleknat med åren. Nu är vi inte så mycket ”storebror” och ”lillasyster” längre utan mer på samma våglängd.

Vad är hemkänsla för dig?

– För mig är det viktigt att omge mig med sådant som får mig att känna mig trygg, som har en historia och som speglar olika skeenden i mitt liv. Jag vill ha det ombonat, inte för avskalat och gärna mycket mattor, tyger och gamla saker. Häromdagen köpte jag en väggljusstake på auktion. Sedan var jag hemma hos mina föräldrar och såg att de hade en precis likadan. Omedvetet tror jag att jag försöker återskapa mitt föräldrahem.

Hur ofta möblerar du om?

– Nu var det ett tag sedan, men jag är i grunden en person som gillar att möblera om. Jag försöker hela tiden hitta den optimala platsen för möbler så att det ska vara både mysigt och praktiskt. Även om det inte blir en större rockad så är det ett konstant pillande där jag flyttar på en växt, en stol eller någon prydnadshistoria.

”Deppigt och ödsligt”

Vilket är det värsta stället du har bott på?

– Det var i början på 90-talet när jag var 19 år och hade fått jobb på TV 1000 i London. De första månaderna bodde jag inneboende hos en kille i den ganska nedgångna förorten Harlesden. Framför mitt fönster i bottenplan satt ett galler och utanför gick en väg där det låg en massa skräp. Det var riktigt deppigt och ödsligt. Jag kände ingen i stan och på helgerna gick jag på Ikea som låg i närheten i ett försök att få lite hemkänsla.

Berätta om en granne som du minns!

– När min son växte upp bodde vi i en lägenhet på Hagagatan och där hade jag många gulliga grannar, speciellt en som hette Ola som hade barn i samma ålder. Han jobbade på restaurang och brukade ta med sig mat därifrån som han hängde på min dörr. Så när jag hade hämtat på dagis i snöslasket och kom hem kunde jag bara värma upp pannkakorna, raggmunkarna med fläsk eller något annat som hade blivit över från restaurangen. För en trött, ensamstående mamma som slet med att få vardagen att gå ihop var det höjden av lyx och gullighet.

Om du var bostadsminister, vad skulle du göra då?

– Då skulle jag vilja bygga bostäder som folk har råd att antingen köpa eller hyra. Det känns som att studenter och unga familjer knappt har råd att bo längre. Allt har blivit så dyrt. Jag har själv barn och bonusbarn som ska försöka komma ut på bostadsmarknaden och jag frågar mig hur det ska gå.