Christina har utsatts för trakasserier i flera år: ”Jag blir lika rädd varje gång”
– Man vet aldrig vad det är som kommer flygande mot fönstren och man blir lika rädd varje gång!
I nio år har Christina Niva bott i sin tvårummare på första våningen i ett av Timråbos hyreshus i Söråker.
Men de senaste åren har hon inte känt sig trygg i sitt hem.
Boytan har ofrivilligt krympt från 63 kvadratmeter till ett tiotal kvadrat i vardagsrummet där hon numera tillbringar nästan alla dygnets timmar.
– Jag håller mig i mitten av lägenheten så mycket jag kan, långt från fönstren i sovrummet och köket, säger Christina där hon sitter i soffan som nu också är hennes sängplats.
Christina är född i Norrbotten med en dialekt som tydligt anknyter till Luleå.
Flytten från hemstaden gick till Landskrona och sedan Timrå innan hon hamnade i Söråker, ett samhälle några mil norr om Sundsvall.
Här är lantligt och grönt. Perfekt för Christinas hundar som är födda med extra spring i benen – karelska björnhunden Zita och Melker som är en blandning av Siberian Husky och lapphund.
Men för tre år sedan bestämde någon eller några sig för att börja jävlas med henne.
– Inte någonstans har jag haft problem med grannar och är själv inte nån bråkig typ. Jag hejar på folk och är god vän med många här runtomkring.
Det som först sågs som enstaka busstreck har utvecklats till en mardröm utan slut för Christina som känner en konstant klump i magen av oro inför när nästa attack ska komma och vad det då innebär.
När som helst på dygnet, men oftast under de tidigaste morgontimmarna, smäller det till mot antingen sovrumsfönstret eller köksfönstret.
Ibland är det ägg som kastas. Kladdet rinner längs rutorna. Och är svårt att få bort om vintern då det snabbt fryser fast.
Ibland är det något annat i matväg. Eller snarare hushållsavfall.
– Senaste gången var i förra veckan. Då var det nog en skaldjurspaj, men det är svårt att se exakt vad det är, säger Christina och visar på resterna nedanför fönstret.
Där ligger skal av kräftor, räkor och ägg.
Vid flera tillfällen när Christina haft fönstret lite på glänt för att vädra, har sand, snö eller annat tryckts in genom glipan.
– En gång var det en sån där orange plogpinne så lampor och blommor på fönsterbänken for i golvet. Och så klippte de av sladden till min utetermometer.
Hunden Zita rusade då fram till fönstret och skrämde iväg den skyldige. Men Christina hann inte heller den gången se vem det var.
Attackerna har pågått till och från i flera år.
Ibland har det varit lugnt i månader, ibland är det bara dagar mellan kastningarna.
Christina har tappat räkningen över hur många gånger det hänt nu.
– En eller ett par gånger hade jag ryckt på axlarna åt. Men uppskattningsvis är det mellan 25 och 30 gånger totalt och det börjar kännas mer som terror faktiskt.
– Jag vet ju inte vad som kommer att komma nästa gång. Är det en sten? Kommer rutan till slut krascha? Ibland dunkar det ju till ordentligt så man flyger upp.
Trots att Christina flytt inåt i lägenheten så har hon svårt att finna ro.
– Jag mår jävulskt dåligt helt enkelt. Jag är inte osams med någon, så vad har jag gjort för att förtjäna det här?
Det är just den frågan som hela tiden skaver. Att attackerna känns så personligt riktade.
– Det gör ont och jag har gråtit så många gånger. Samtidigt som man blir arg. Varför jag? Vad har jag gjort? Vem vill göra mig illa? Vad är egentligen meningen med det här?
– Men jag tänker inte flytta för att någon annan är dum. Det är inte rätt.
Hyresvärdens råd: Ligg lågt
Hyresvärden Timråbo känner till problemen, men Christina upplever inte att de tar henne på allvar. Förutom att hjälpa henne med att tvätta fönstren efter de blivit nerkladdade så har inget gjorts konkret för att få bukt med problemet anser hon.
Timråbos vd Micael Löfqvist är på semester när Hem & Hyra söker honom men svarar på frågor via mejl.
Hans främsta råd till Christina är att hon håller tyst:
”Ofta när det gäller ‘bus’ så lägger det sig och man bör inte dra på sig mer uppmärksamhet genom media och skriva på sociala medier t ex, vilket kan trigga ‘buset’ än mer.”
Det rådet har Christina hört förut och hon blir lika arg varje gång.
– Ska jag både behöva tåla trakasserier och dessutom hålla käften om det? Nej, det tänker jag inte göra! Jag vill att den som utsätter mig för det här ska veta att det inte är okej.
Christina är aktiv på sociala medier och har tidigare varit med i media, i lokaltidningen Sundsvalls Tidning. Hennes erfarenhet är att det inte gör någon skada. Men tyvärr ingen direkt nytta heller.
– Det positiva är ändå att andra får mer förståelse och ger mig stöd. Och ju fler som vet om att det här pågår desto fler ögon får buset på sig.
Timråbos vd Micael Löfqvists mejl avslutas med några rader om grannosämja, vilket kan tolkas som att Christina bär en del av ansvaret.
”Att hyresgäster kan bli osams inom ett bostadsområde är ovanligt, men vårt råd är att alla hyresgäster aktivt, var och en, försöker bidra till god grannsämja och lära känna varandra, det skapar trygghet och sammanhållning”, skriver han i mejlet till redaktionen.
Christina tycker att det är ett sätt att förringa och avfärda saken.
– De verkar ha bestämt sig för att det här är nån slags grannfejd, men jag vet ju inte ens vem det är som utnämnt mig till sin fiende. Då är det svårt att bråka. Dessutom, om vad? Jag vet ju inte ens vad det här handlar om.
Vidare skriver Micael Löfqvist att de haft extra bevakning på området under sommaren. Utan resultat.
I ett telefonsamtal efter att ha läst artikeln vill Micael Löfqvist understryka att de inte släppt ärendet och kommer att fortsätta föra en dialog med Christina och stödja henne i hennes utsatta situation.
Vad det innebär konkret är oklart.
Att ofreda är brottsligt – men svårt att bevisa
Christina har även sökt hjälp hos polisen och anmält flera av händelserna, men det har aldrig lett någonvart.
Henrik Blusi är chef för områdespoliserna i Sundsvall och Timrå. Han är inte insatt i just Christinas fall, men vill ändå kommentera när han får höra hennes berättelse.
– Jag förstår att det känns väldigt otryggt och olustigt för den som blir utsatt för en sån här situation. Och framförallt när vi inom polisen inte kan få fram någon eventuellt misstänkt.
Vilken typ av brott är det här?
– Om någon till exempel kastar något på mitt fönster som jag blir störd av och syftet också är att jag ska bli störd av det så är det ett brott, ett så kallat ofredande.
Så vad kan ni poliser göra för att få fast de som ägnar sig åt sånt?
– Jag har stor respekt för att det här är stort och känslosamt för den utsatte, men det är inte ett ärende som vi i normalfall lägger någon form av spaningsresurser på. Det är liksom för ringa brottslighet för det, även om det drabbar den enskilde väldigt hårt.
Har du några råd att ge Christina?
– Jag tycker hon ska kontakta Timråbo, och utan att veta så är min förhoppning att de skulle tycka att det är en bra idé att hjälpa till.
Så vad skulle Timråbo kunna göra då?
– Att belysa platser brukar vara en bra sak. Antingen att sätta upp en lampa som tänds vid rörelser eller en lampa som lyser hela tiden. När förövaren befinner sig i ljuset är den inte längre skyddad av mörkret utan kan ses av alla.
– Timråbo kan också informera grannarna så de kan hålla extra koll om de ser någonting. Rätt vad det är så är det någon som går upp på natten för att dricka lite vatten och som då ser något.
Hur är det med kameror då? Får man sätta upp en åtelkamera, som fotar vid rörelser, till exempel?
– Det är bara den som äger fastigheten och marken som har den möjligheten. Och en kamera får heller inte riktas mot områden som används av allmänheten utan bara riktas mot den privata delen.
Värden inte skyldig att hjälpa
Christinas möjligheter att komma tillrätta med problemen går alltså via bostadsbolaget Timråbo.
Men det är inte deras skyldighet som hyresvärd att hjälpa till, enligt Hyresgästföreningens jurist William Bränneson Petersson:
– Förutsatt att trakasserierna begås av en person som saknar koppling till fastigheten, alltså varken granne eller person som en granne hyresrättsligt ansvarar för, så är hyresvärdens skyldigheter begränsade. Om man däremot kan härleda det begångna brottet till en underlåtelse från hyresvärden, att exempelvis installera tillräckliga lås eller utföra andra nödvändiga säkerhetsåtgärder, kan förstås bedömningen bli en annan, säger Bränneson Petersson.
Christina rycker på axlarna och suckar uppgivet.
– Jag vill ju bara leva i lugn och ro som alla andra. Jag är inte elak och det tror jag inte heller de som gör så här är. Men de förstår inte vilken psykisk skada de gör.
