Hennes hem jämnades med marken
Annchi Kopitar lyfter armen och pekar.
– Där borta låg mitt kök. I hörnet, mot skogen. Och här var hallen …
Hon tystnar och ser ner på sina jordiga skor. Det som för ett drygt år sedan var hennes hem, en omsorgsfullt utvald trea med uteplats mot den lummiga grönskan i bostadsområdet Hjorthöjden, är nu bara ett kalt, lerigt fält.
Hunden M nosar ivrigt runt bland det späda ogräset medan matte ser sig omkring. Hon har undvikit platsen sedan grävmaskinerna påbörjade rivningen tidigt i våras, trots att hon bor kvar i området.
– Jag tycker att det är sorgligt, säger hon med vemod i rösten. Men jag överlever.
Det var i september för snart två år sedan som brevet från Ronnebyhus kom. Då hade Annchi Kopitar, sambon och de två hundarna hunnit bo i sitt nya hem i precis ett år. Fått nytt badkar, nya tapeter, slipad parkett.
Beskedet kom som en kalldusch: hyreslängan med ett 50-tal lägenheter på Lindblomsvägen 72–77 skulle rivas, eftersom så många lägenheter i området stod tomma.
– Jag hade ingen aning och blev jätteledsen, säger Annchi Kopitar. Jag hade ju varit runt och tittat överallt, och valt just den lägenheten.
När den första chocken lagt sig var hon bland de första att flytta ut ur det rivningsdömda huset – till en exakt likadan lägenhet, några hundra meter bort. I dag berömmer hon kommunala Ronnebyhus för hur de hanterade processen. Till och med den nyinstallerade toalettstolen flyttades med.
– De har gjort sitt yttersta för att det skulle bli bra, och gick oss till mötes i allt.
Att det blev just Annchi Kopitars hus som strök med berodde i första hand på att det var glest med hyresgäster i den längan. Men även planerna på att i framtiden förlänga Lindblomsvägen spelade in när beslutet togs, enligt Ronnebyhus vd Sven-Olof Klasson. Han tror att rivningen i själva verket kan gynna Hjorthöjden på sikt.
– Det verkar kanske lite konstigt att rivning av hus är en satsning på ett område, säger han. Men det är ingen höjdare för dem som bor där att många lägenheter står tomma.
På den jordiga rivningstomten har gräset sakta börjat gro, Ronnebyhus tänker låta marken sköta sig själv. Steen Rohde, som bott på Hjorthöjden i 35 år, blickar ut över fältet och säger fundersamt att bolaget nog gjorde rätt trots allt. Han har många gånger fått höra att han är tokig som väljer att stanna kvar:
– Så sade de när jag flyttade hit 1976, och det säger de än!
Men många av hyresgästerna här känner starkt för sitt bostadsområde. Genom projektet ”100 % Hjorthöjden”, ett samarbete mellan Ronnebyhus och Hyresgästföreningen, har de tillsammans anlagt boulebanor, kolonilotter och en populär grillplats de senaste åren. Tanken är att nätverken ska leva vidare av egen kraft när projektet avslutas vid årsskiftet.
– Jag är förvånad över hur mycket aktiviteter vi har fått i gång, och hur många människor vi har fått med, säger Sven-Olof Klasson på Ronnebyhus.
Och viljan saknas inte. I ett av husen har hyresgästerna till och med tagit på sig visst ansvar för att själva sköta sin fastighet. Som tack får den som klipper gräs eller städar trapphuset tillbaka ett par hundralappar av månadshyran. Annchi Kopitar är en av dem som har engagerat sig i sitt Hjorthöjden, bland annat som nattvandrare.
– Det handlar om att starta något positivt för området, vi trivs ju så bra här, säger hon. Det har oförtjänt dåligt rykte.
