Ramy Essam sjunger sig fri

Han kommer springande utmed Norra Vallgatan med gitarren i ena handen och förstärkaren i den andra. Ramy har precis haft ett par spelningar i Umeå och Piteå och om bara ett par timmar ska han stå på scenen igen, den här gången som skådespelare. Den dokumentära rockföreställningen ”Smash-Up” berättar bland annat om den tortyr han utsattes för av den egyptiska militären.

– Soldaterna ställde inte ens några frågor, de var bara ute efter att knäcka mig, berättar han medan han pustar ut i soffan inne på teatern.

Läs ocksåHyresgästerna betalar för trygghet men får klotter och inbrott: Så bemöter värden kritiken

Soldaterna misslyckades.

– Jag rekommenderar verkligen ingen att bli torterad. Men det förändrade mig, gjorde mig starkare, säger han.

Då, 2011 i Egypten, hade hans improviserade protestsånger snabbt blivit ett ledmotiv för hela revolutionen. Nu, 2016 i Sverige, släpper han en ny låt varje månad och i december kommer hans första skiva ut.

Läs ocksåJohnny ville rädda sin bror från hemlöshet – blev uppsagd tre gånger: "Känns som en häxjakt"

– Första låten släpptes den 25 januari, årsdagen för revolutionen på Tahrirtorget, säger han.

Till Malmö kom Ramy i oktober 2014 på ett tvåårigt stipendium för förföljda konstnärer. Stipendiet löper snart ut. Men Ramy hoppas kunna stanna.

– Jag kommer att söka permanent uppehållstillstånd. Jag behöver hålla mig borta från Egypten tills jag är trettio för att slippa militärtjänsten.

Läs ocksåGrannen slet av Monas slöja när hon konfronterade rasism mot barn: ”Jag är fortfarande rädd”

Hemkänslan har inte riktigt infunnit sig, berättar han.

– Jag har en jättefin lägenhet här i Malmö, alla konstnärer borde få den här chansen som jag fått. Men hemma, det är när jag är i min mammas armar. Jag längtar hem. Hela tiden.

Att jobba hårt har blivit ett sätt för honom att hantera saknaden.

– Jag dyker in i arbetet för att skydda mig själv, säger han och gestikulerar energiskt med en kycklingrulle (extra stor, mild sås).

Malmöfalafeln aktar han sig däremot för. Den egyptiska varianten, tameya, är oslagbar, menar Ramy. Godare. Och betydligt billigare

– Falafel var det första jag åt när jag kom hit. Jag var tvungen att ringa hem och berätta att jag åt världens dyraste falafel och så var den inte ens särskilt god.

Viktigaste ägodelen? Ramy tvekar inte en sekund.

– Gitarren! Min gitarr är som en tredje arm för mig, en kroppsdel jag inte kan vara utan.

Som musiker är Ramy självlärd. Den första gnistan till ett musikintresse fick han av sin två år äldre bror som alltid spelade kassetband i rummet de delade. Michael Jackson på repeat. Nu heter förebilderna Nirvana, Rage Against the Machine och System of A Down. Tunga tongångar alltså, men Ramy vill tillföra en alldeles egen egyptisk touch.

– Jag hittade mig själv i den musiken. Men jag vill göra det på mitt sätt, inte vara en kopia.

Att han skulle bli musiker var inte självklart. I Kairo pluggade han för att bli arkitekt. Men intresset för musik växte och tog över allt mer.

– Det tyckte min mamma inte om. Så är det väl överallt i världen, även i Sverige. Föräldrarna önskar sig barn som blir läkare eller ingenjörer. Men jag hoppas att hon är glad nu, säger han och skrattar.

Att han hamnade på Tahrirtorget var egentligen också broderns förtjänst.

– Vi drogs alla dit, det var som en magnet. Men det var min bror som var politiskt engagerad. Han läste mycket, det låg alltid en massa böcker i min säng och han pratade jämt om hur korrupt regeringen var. Jag har honom att tacka för allt. Han är min gudfar, säger han.

I Egypten har kampen mattats av. Militären har tagit kontrollen över landet. Men Ramy vill ändå tro på framtiden. Den nya generationen som växer upp nu är mer kritisk, menar han.

– Och konst och musik kan vara ett verktyg för att påverka. Du får inte förlora hoppet. Det vore att förråda kampen. Det är inte en valmöjlighet för mig.