Säg ”hej!” och skräm boven
– Hej, säger jag till Evelina Brewitz och hennes son Malte Ågren Brewitz som stitter på en bänk utanför Konsum i Kronoparken i Karlstad.
Bakom dem står en polisbil. Några poliser pratar med två killar i 25-årsåldern. Vid första anblicken kanske man tror att det är poliserna som ökar tryggheten i Kronoparken den här kvällen. Men enligt Robin Olsson som är säkerhetskordinator på Karlstad kommun, är det faktiskt mitt, Maltes och Evelinas ”hej”, som betyder mest.
– I ett område där folk säger hej, vet man att människor bryr sig om varandra och sitt område. Kommer någon dit med onda avsiketer och de som bor där hälsar, så vet personen att den är sedd och det är inte något som brottslingar vill, säger han.
Evelina och Malte håller med om att ”hej”, är ett viktigt ord:
– Jag älskar ”HEJ!”, ropar Malte när han går balansgång bakom sin mamma.
– Någon kanske blir glad när jag säger hej. Jag blir glad, säger han och vinglar vidare runt rabatten.
Evelina skrattar och säger att så är det verkligen. Malte hälsar gärna på människor. Det gör hon själv också.
– Man känner sig sedd. Därför hälsar jag alltid på tiggare som sitter utanför butiken. Jag kanske inte ger pengar. Men jag tycker att de ska veta att jag ser dem och att de är värda ett hej, hon ger en nick åt kvinnan som sitter ensam på en filt i skuggan vid butiken med en pappmugg framför sig.
Och precis det där med att känna sig sedd, är det som säkerhetskordinatorn Robin Olsson menar höjer säkerheten och tryggheten i ett område.
– Det viktigaste du och dina grannar kan göra är att säga hej till varandra och till dem ni möter i området. Många tror att det är fler poliser och övervakningskameror som ökar tryggheten, men känslan som vi får av att bli sedda, betyder mer för verklig trygghet. Är man främlingar för varandra i bostadsområdet – blir klimatet hårdare, säger han.
Vid kvarterskiosken i Kronoparken står ett gäng killar och snackar. Precis intill, vid husväggen i skuggan, sitter en ensam gammal man med vitt skägg och med ett radband i händerna.
– Jag skulle hälsa oftare om det var normalt. Men det är inte helt normalt att säga hej här, säger en av killarna.
– Vad då? Tycker ni att jag är onormal nu när jag säger hej? frågar jag.
Killarna skrattar förläget och intygar att så inte alls är fallet. Men vips – så har de flesta gått. Kvar utanför kiosken finns bara jag, Makwan Ibrahimi, Rokan Arkan – och så den gamle med radbandet.
– Jag tror han menade att det är en skillnad här. Vi är från Kurdistan och där hälsar man på alla. Här hälsar man på vissa. En del av mina vänner säger att det beror på rasism, men jag säger att så är det inte alls. Det är bara annorlunda. Jag tycker snarare att svenskar är lite charmiga med att de är lite försiktiga med sitt hejande, säger Makwan.
Rokan har under tiden gått och satt sig på bänken intill den gamle med radbandet. När den äldre reser sig för att gå, kommer Rokan fram till oss igen.
– Jag känner honom inte, men han såg så ensam ut så jag gick fram och sa hej och pratade lite. Då känner man sig mindre ensam.
Å andra sidan kan man känna sig både dum och ensam om man hälsar på någon som inte hälsar tillbaka. Men det är väldigt ovanligt att någon gör så, slår de fast.
Alicia Kamberi kommer gående över torget. Hon har ganska bråttom för hon ska hem till några vänner, men säger att hon håller med om att det betyder mycket i ett bostadsområde om folk hälsar på varandra eller inte.
– Det spelar ingen roll om du är svensk, utländsk, ung eller gammal. Man behöver inte umgås, men hej ska man säga. Jag bor i villaområdet här intill och där säger man inte hej lika ofta som här och därför tycker jag att det är trevligare här i Kronoparken, säger hon och skyndar vidare.
Pär Karlsson ser allvarlig ut och står och hänger mot en vägg i centrum och pysslar med sin mobil. Han ser skeptiskt på mig när jag frågar om hälsandet betyder något för honom.
Men så plötsligt skiner han upp i ett leende mot en man som kommer gående. Mannen ser lite farlig ut, i mina ögon: storvuxen, full av tatueringar och lite gängstil över klädseln. Pär säger att han egentligen inte känner den där mannen, men att de av någon anledning brukar hälsa och att det känns bra.
–Hej, läget?! , frågar mannen och tar Pär i hand, men bara liksom i förbifarten – utan att vänta något svar. Några steg bort är det som att han kommer på att även jag står där. Han vänder sig om och höjer handen.
– Hej på dig också, föresten!
Jag vinkar tillbaka och tänker ”Vilken trevlig person! Han verkar inte det minsta farlig”.