Showaktuella Niklas Strömstedt: Vi tar ju alla på oss något av en mask så fort vi går utanför dörren

Din nya show bygger på din självbiografi som kom häromåret. Hur känns det att nu bli personlig på scen?
– Det känns ganska naturligt faktiskt. Jag har nästan alltid, i alla fall i 30–35 års tid, velat göra något mer än att bara stå rakt upp och ner och sjunga låtar. Jag tycker om att prata på scen – det ger en annan kontakt med publiken. Det fina med att uppträda live är att du får en möjlighet att visa andra sidor av dig själv. Som artist skapas det lätt en mediebild av dig, även om det har förändrats en del sedan sociala medier kom. Men det finns nog fortfarande många som tror att jag är en ledsen kille som kör på fåglar och begraver dem.

Finns det något om dig själv som känns svårt att prata om?
– Egentligen inte, eftersom jag ­redan har berättat om det mesta i mitt liv i självbiografin. Sedan är det inte så att jag kommer att läsa stycken ur den rakt av. Jag bad dramaturgen Irena Kraus skriva ett manus baserat på boken. Därefter har vi bollat det fram och tillbaka. Jag tycker att vi har fått fram ett ­jättebra manus som innehåller både ljus och mörker, glädje och sorg, floppar och succéer. Jag vill att de som kommer och lyssnar ska gå därifrån och känna att de har fått ta del av olika känslor.

Läs ocksåBokaktuella Malou von Sivers: Jag hade en pytteliten etta och badade i en balja i köket

Vad är hemkänsla för dig?
– Det är när man har varit ute en hel dag och jobbat och handlat och kommer hem och känner: nu behöver jag inte gå ut mer i dag. För mig är mitt hem ett ställe där jag kan vara mig själv. Vi tar ju alla på oss något av en mask så fort vi går utanför dörren, inte minst för att man måste bete sig när man är bland andra människor. Det behöver man inte göra på samma sätt när man är hemma bland de allra närmaste. De har över­seende med en och i bästa fall tycker de att man är rolig.

Hur ofta möblerar du om?
– Väldigt sällan. Nu har vi inga barn kvar hemma så det har blivit några rum över som man kan göra om. In­reder gör min fru Jenny och jag ihop. Vi pratar med varandra och kommer överens, men ibland kan vi bråka om saker. När vi flyttade ihop slängde ­Jenny ut alla mina matsalsstolar – det var det ­värsta hon hade sett. De var rätt fula, det kan jag hålla med om. Men de ­funkade när jag bodde ­ensam.

Vilket är det värsta ­­­­­­­­­­­­­­­­­stället du har bott på?
– Oj. Jag har ju bott en del på hotell genom åren. Eller så kallade hotell. ­Vissa ­ställen har varit rätt äckliga. En gång precis i början av karriären – jag var väl 21–22 år – skulle vi spela i Båstad. Vi blev inackorderade på en vind i en villa. Där stod tältsängar avskärmade med filtar som var uppspända på linor. Ägarinnan sade: ”Ska ni gå på toaletten får ni gå ner i källaren.” Och i början på 80-talet åkte jag runt med Lasse Lindbloms band. Vi var alltid fem personer och bokade ett fyrbäddsrum med en extrasäng för att det var billigast. Då gällde det att somna först innan någon började snarka.

Läs ocksåMoa Herngren skriver om syskonrelationer: "Mina bröder är som en gammal kompis"

Om du var bostadsminister, vad skulle du göra då?
– Då skulle jag se till att bygga ­jättemånga hyresrätter och få till dem så ­billigt som möjligt så att de yngre i dag fick en chans till en egen bostad. Min första lägenhet var en etta som jag hyrde i andra hand av en kompis till min mamma. Sedan sparade jag ihop till min första bostadsrättsetta efter att ha ­jobbat som diskjockey och varit runt och ­spelat. Det var andra priser då, 1979. I dag kan man som ung knappt ­spara ihop till en lägenhet. Därför behövs det fler billiga hyresrätter.