Kvinnan låg död i badkaret

Någ­ra pling på ring­kloc­kan. Ing­en öpp­nar. Bengt Elsby, bo­en­de­pe­da­gog på so­ci­al­tjäns­ten i Ang­e­red, knac­kar be­stämt på dör­ren. Då ing­en öpp­nar, sät­ter han hö­ger­fo­ten mot dör­ren för att inte ris­ke­ra att få den i an­sik­tet och tit­tar in i brev­in­kas­tet. Han kon­sta­te­rar att ing­en ver­kar vara hem­ma och läg­ger ner en lapp i brev­lå­dan med ru­bri­ken ”Du har en hy­res­skuld”. Sce­na­ri­ot ovan är van­ligt när Bengt Elsby till­sam­mans med en re­pre­sen­tant från vär­den, i dag Sven Chris­ten­sen, för­valt­nings­as­si­stent på Graf­lunds, knac­kar dörr hos dem som har hy­res­skul­der. Ibland för att ing­en är hem­ma, ibland för att ing­en vill öpp­na.

Det hän­der att in­for­ma­tio­nen knappt hin­ner lan­da på hall­mat­tan in­nan hy­res­gäs­ten står på vär­dens kon­tor och för­kla­rar vad som hänt och be­dy­rar att skul­den ska re­gle­ras sna­rast. Se­dan slip­per hy­res­gäs­ten fler på­ring­ning­ar.

Men så lätt­löst är si­tu­a­tio­nen långt­ifrån all­tid. De hy­res­gäs­ter som Bengt Elsby och Sven Chris­ten­sen ring­er på hos i dag i mil­jon­pro­grams­om­rå­det Ham­mar­kul­len i Gö­te­borg är kän­da se­dan ti­di­ga­re. Och dör­rar­na är stäng­da. Inte en re­ak­ti­on på de be­stäm­da knack­ning­ar­na. För­ut­om hos den sis­ta av de fem hy­res­gäs­ter­na på lis­tan.

En man i 20-årsåldern med ruf­sig ka­lufs öpp­nar snabbt dör­ren. Han fö­re­fal­ler en smu­la ny­va­ken trots att gran­nen spe­lar döds­me­tall så att det då­nar i trapp­hu­set.

Sam­bon står på kon­trak­tet och hon är inte hem­ma. Bengt och Sven tar fram skol­eng­els­kan och läm­nar över informationslappen. Sven Chris­ten­sen be­rät­tar att kvin­nan i fa­mil­jen ny­li­gen bli­vit ar­bets­lös och det kan för­kla­ra den sena hy­ran. Ef­ter­som de har ett barn finns goda chan­ser att so­ci­al­tjäns­ten hjäl­per dem.

Det är dock inte alla som är be­rät­ti­ga­de till hjälp el­ler som vill an­sö­ka. Främst bland hy­res­gäs­ter som kom­mit hit som flyk­ting­ar, en­ligt förvaltningsassistenten Sven Chris­ten­sen.

– Vi tror att det hand­lar om räds­la för att ham­na i myn­dig­he­ters sy­stem el­ler av stolt­het, sä­ger han.

En­sam­stå­en­de män. Det är de som lät­tast fal­ler ige­nom sam­häl­lets skydds­nät, sä­ger Bengt Elsby. Han bor­de veta. Ef­ter drygt 10 år på so­ci­al­tjäns­ten och 30 år på Kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten har han träf­fat många män­ni­skor vars livs­öde du inte skul­le vil­ja dela. Om­kring 2 000 av­hys­ning­ar hann Bengt Elsby verk­stäl­la in­nan han fick nog och bör­ja­de på so­ci­al­tjäns­ten i stäl­let. När vi träf­fa­des har han någ­ra vec­kor till pen­sion. Bengt Elsby ser fram emot att ägna mer tid åt hön­sen hem­ma på går­den. 

Vid fem av­hys­ning­ar möt­tes han av sy­ner som ald­rig loss­nar från nät­hin­nan: Män­ni­skor som själ­va valt att av­slu­ta sina liv. Den förs­ta gång­en var värst. Lås­sme­den hade dyr­kat upp lå­set, in­get tyck­tes vara hem­ma. Men nå­got kän­des inte rätt. I sov­rum­met, längst in i lä­gen­he­ten, häng­de hy­res­gäs­ten med ett rep runt hal­sen. För­mod­li­gen hade han ta­git sitt liv kväl­len in­nan. Den en­sam­stå­en­de man­nen hade bränt sitt ljus i båda än­dar. Till slut hade dro­ger­na och skul­der­na ta­git över – och ta­git – hans liv. Av­hys­ning­en blev drop­pen. På köks­bor­det låg ett brev till bar­nen och barn­bar­nen, med för­låt och en öns­kan om ta hand om var­and­ra.

– Jag kopp­la­de bort alla käns­lor och blev en tjäns­te­man. Såg till att lås­sme­den fick stöd, ord­na­de med allt prak­tiskt, men glöm­de bort en per­son: mig själv. Det här var 80-tal och kro­no­fog­den var vid­rigt då­lig på att han­te­ra trau­man per­so­na­len fått vara med om.

And­ra gång­en var det en kvin­na, som sku­rit sig själv. Hon låg död i bad­ka­ret i det blod­blan­da­de vatt­net. Det här var un­der se­na­re de­len av 90-ta­let och psy­kia­tri­re­for­men hade gjort att många män­ni­skor i be­hov av vård skul­le släp­pas ut från in­sti­tu­tio­ner­na och in­te­gre­ras med res­ten av sam­häl­let.

Nå­gon sta­ti­stik över hur många av­hys­ning­ar som slu­tar med själv­mord finns det inte, men fle­ra av de 20-ta­let kro­no­in­spek­tö­rer i hela lan­det vi pra­tat med kän­ner till lik­nan­de hi­sto­ri­er.

Där­emot finns sta­ti­stik som vi­sar att an­ta­let verk­ställ­da av­hys­ning­ar mins­kar, även där barn är in­blan­da­de. Det gör Bengt Elsby upp­rörd.

– Det stäm­mer inte alls med den sta­ti­stik som vi på so­ci­al­tjäns­ten har. Till ex­em­pel så räk­nas inte barn­fa­mil­jer som är in­ne­bo­en­de el­ler bor i and­ra hand som en av­hys­ning med barn in­blan­da­de. Kro­no­fog­den tit­tar bara på folk­bok­för­ing­en. Vi ser verk­lig­he­ten i lä­gen­he­ter­na.

Än mer en­ga­ge­rad och arg blir Bengt Elsby när vi kom­mer in på vad sam­häl­let gör för att kom­ma åt or­sa­ker­na till skuld­sätt­ning­en och vräk­ning­ar­na. Ar­bets­lös­het, osäk­ra an­ställ­ning­ar och miss­lyc­kad in­teg­ra­tion är de störs­ta an­led­ning­ar­na till att an­ta­let skuld­sat­ta ökat bland in­vå­nar­na i söd­ra Ang­e­red, en­ligt ho­nom.

– Jobb­skat­te­av­drag har inte fått fler i ar­be­te här ute. Ar­bets­lös­he­ten är hög och de som har jobb han­kar sig ofta fram på osäk­ra an­ställ­ning­ar och blir av med job­bet först vid ned­drag­ning­ar. Vi har inte ens lyc­kats för­kla­ra för alla att be­ta­la hy­ran i tid är den ab­so­lut vik­ti­gas­te ut­gif­ten. Det gör mig led­sen.