Alla kan se dig

​Överallt där vi drar fram lämnar vi elektroniska spår efter oss. För att förhindra terrorism och underlätta samhällets brottsbekämpning ska vi övervakas och vår vardag kartläggas in i minsta detalj. I England finns drygt fyra miljoner kameror, men det har inte påverkat brottsbekämpningen.

Har man ingenting att dölja är det väl okej att spana in vad folk har för sig, tycks den allmänna meningen vara, i alla fall från dem som tror att de inget har att dölja. Sådana saker som personlig integritet och privatliv betraktas som känslomässigt tjafs när vi ska skyddas mot oväntade hot från när och fjärran.
Nu är det inte bara rädslan för terrorangrepp som ligger bakom kameraövervakning, telefonavlyssning och annan elektronisk kartläggning. Det finns skäl av alla de slag som motiverar en allmän spaning på medborgarna.

Våra förehavanden går att följa från det att vi stämplar in på bussen till när, var och hur mycket pengar vi tar ut i bankomaten. Vi filmas på gator och torg, i affärer, i taxi, i hissar, i hotellobbyer. Via våra mobiltelefoner kan man pricka in precis var vi befinner oss. Vi är helt och hållet spårbara.
Det är inte bara Storebror som ser dig, även lillebror och alla andra kan slå sig ner framför datorn och kolla in sina medmänniskor. När du köper hus och lägenhet erbjuder fastighetsmäklarnas webbsidor tjänsten ”kolla in dina grannar”. Förutom att få klart för sig vilka de är och vad de betalade för sitt boende går det att skaffa sig en fullständig bild av alla blivande grannars göranden, låtanden, inkomster och yrken.

Man googlar helt enkelt runt och skaffar sig ovärderlig information via alla sökmotorer.
Tröttnar man på det kan man titta på vad som händer på diverse golfbanor, på torget i olika städer, på bibliotek, i skidbackar och i datorhallar.
När vi handlar på våra Ica- och medmerakort registreras våra inköp, och därefter är det lätt att veta vad vi ska lockas med för varor i nästa utskick.

Fastighetsägarna tycker att det är helt okej att installera kameror i trappuppgångar och tvättstugor för att få koll på hur hyresgästerna beter sig. Då filmas inte bara de som klottrar på bild utan även de som kommer sent hem, lindrigt nyktra, samt deras eventuella nattsällskap.
Inte bara de som står på den offentliga scenen, och måste vara beredda att betala ett visst pris för det, utan även alla andra måste räkna med att uppgifter kan komma att användas i sammanhang de aldrig bett om.

Med databaser breddfyllda med information ökar risken för läckage och många sköna pengar kan tjänas av skvallerintresserade tipsare. Det norska kungahuset for på utlandsresa och fick ta med sig en hel resväska kontanter. Bankanställda sålde information till pressen om vad de kungliga köpte på sina kort.
Den dagen olika övervakare kopplar ihop sina övervakningskameror och övervakningsmikrofoner i gemensamma nät har visserligen samhället totalkoll, men vi känner oss förmodligen ytterst otrygga.

I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter står att läsa ”ingen får utsättas för godtycklig inblandning i privatliv, familj, hem eller korrespondens”.
Det är väl tur att det står någonstans.