HemHyra.se använder sig, precis som flertalet andra webbplatser, av cookies för att förbättra servicen för er besökare. Läs mer om Cookies

Barbro Engman, Ordförande i Hyresgästföreningen

Jag tjuvlyssnar och hör att allt är åt skogen

Var pågår de riktiga bostadsdebatterna? Jo de äger rum på bussen, på tåg och i rulltrappan. Det rör sig mestadels om snabba lite lösryckta meningar som folk slänger ur sig till någon bredvid eller in i mobilen. Men om det som hörs läggs ihop ger det en mycket bra bild av vad för slags bekymmer människor har med sitt boende.

Jag spetsar öronen och tjyvlyssnar allt vad jag kan.

En ung man mitt emot mig på tåget snackar i mobilen med en polare. Han ser supernöjd ut när han säger: ”Du kan inte ana hur mycket jag kan ta ut i hyra för min bostadsrätt. Alla har noll koll och är desperata, helt igenom riskfritt. Man kan få ut hur mycket som helst.” Själv tänkte han bege sig på en mindre tur runt klotet under några månader för mellanskillnaden mellan den kostnad han hade och den hyra han fick in.

Detta kallas på politikerspråk för att man utnyttjar beståndet bättre och att man ökar rörligheten på bostadsmarknaden.

Så vad den unge mannen beskriver är egentligen en politisk succé. ”Ha ha Hyresgästföreningen se bara vad populärt det blev att hyra ut sin bostadsrätt i andra hand”, säger de till mig.

Jovars, nog är det väl lite succé över det hela för den som får in pengarna, men om det är någon vidare succé för den som betalar är väl mera oklart

En medlyssnande passagerare av det mera tystlåtna slaget haffar mig på perrongen och säger att Hyresgästföreningen behövs mer än någonsin. ”Ni måste stå på er, det hör du väl. Det måste börja hända något nu”, säger han.

Vem som ska börja och vad det är som ska hända gick han inte närmare in på. Att det som händer nu är helt åt skogen förstod jag i alla fall att han ansåg.

Att Hyresgästföreningen hade en avgörande uppgift att ta itu med och att det var för jäkligt att vissa kunde sitta och flina över hur mycket pengar de drog in på bostadsbristen medan andra tvingas bo på den ena soffan efter den andra, det var också helt klart.

När jag gick av t-banan på Hötorget en tidig morgon knuffade en dam med ett hårt grepp om handväskan mig i sidan och väste: ”Ge dem, på dem bara.” Det framgick att hon tyckte att det fanns för mycket omöjliga typer i maktens boningar. Och det kan man ju faktiskt hålla med om.

Nu är det kanske inte våldsamheter som ger mest framgång i maktens korridorer, men åk kollektivt, säger jag, då får ni höra hur det är. Damen i fråga kände sig inlåst i sin för stora lägenhet. Hon kunde inte få en mindre för att hon tjänade för lite. Det spelade ingen roll att hon visat att hon kunnat betala för den betydligt dyrare lägenheten.

I rulltrappan ler de mot mig. Inte varje dag, men de som ler de ler och så nickar de. I rulltrappor hinner man inte så mycket mer. Men nickarna håller med perrongmannen.

Hyresgästföreningen behövs, säger deras nickar. Ibland berättar de att de är medlemmar och bara vill heja på så där i största allmänhet.

Vad säger dessa kollektivtrafikanter och rulltrappsåkare? Jo att det är många som skor sig på bostadsbristen. Det är många som inte har råd att köpa några skor alls sedan hyran är betald. Det är ingen politisk action att tala om. Tålamodet tryter och Hyresgästföreningen måste spotta upp sig en bit till för vi har en viktig uppgift, kom ihåg det.

Japp, det ska vi minsann fortsätta att komma ihåg.

Fler krönikor av Barbro Engman
Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.