Bo kvar hemma, bästa spartipset
Strax före jul 1967 gick jag på bussen i Uppsala och höll tummarna för min egen framgång. Jag hade inte ett ruttet lingon kvar av studielånet, men jag hade satt mig i sinnet att övertyga busschauffören om att jag borde få åka ändå och att han borde avstå från att kräva betalning för denna ynka resa mellan centrum och Eriksberg.
I dag behöver jag inte titta vädjande på någon busschaufför längre, men det finns många som ligger i för att hitta sätt att ta sig fram utan pengar. Studenterna i dag har det lika kämpigt att få pengarna att räcka terminen ut.
Häromdagen läste jag i tidningen om hur deras spartips ser ut nuförtiden. Några tips om hur man åker gratis på bussen fanns inte med. Listan toppades i stället av att bo kvar hemma hos mamma och pappa. Detta är inget de egentligen vill. Vare sig de kvarboende unga vuxna studenterna eller deras mammor och pappor.
Inte heller är det särskilt många som vill bo inneboende hos andra familjer. Att vara vuxen och skaffa sig ett eget liv innebär framför allt att få leva på sina egna villkor och inte på andras.
Jag bodde inneboende i en privatvilla under tiden jag studerade i Uppsala, för att därefter bo inneboende hos en hyresgäst i Stockholm. Sådant boende trodde man skulle försvinna. Att allt fler skulle få ett eget krypin betraktade åtminstone jag som ganska självklart.
Men tji fick jag. Nu ska skatten tas bort, enligt ett förslag från Kristdemokraterna, för dem som kan hyra ut en del av sitt hus eller sin lägenhet. Livet som inneboende är inte på utgående utan på uppåtgående och ska återigen bli ett alternativ för alla som längtar efter ett eget krypin.
Att köpa mat med kort bästföredatum eller där bästföredatum gått ut kom som god tvåa på studenternas sparlista. Matlåda och begagnad kurslitteratur är andra tips som kom högt upp. Jag hade en kompis som hängde tepåsarna på tork ovanför spisen, men denna idé har inte nått någon topplacering på nutidens lista.
Det är inte så lätt att vara pensionär alla gånger heller. Min pappa brukade vinka med en femhundring när han klev på Mjuka linjen i hopp om att busschauffören inte kunde växla. Det utvecklade sig till en hemlig överenskommelse mellan pappa och chauffören. Till slut kunde pappa gå på bussen utan att behöva förvissa sig om att han hade en femhundralapp att vifta med.
Både pappa och jag har alltså varit inriktade på just busschaufförer vilket absolut var en lönsam idé. För jag fick åka gratis denna kalla vinterdag i Uppsala 1967. Jag såg väl precis lagom bedrövad ut.
