Det är inte fattighus vi ska tillbaka till

När min svärfar Sune var 5 år fick han och hans ­familj möjligheten att flytta från en bostad med utedass på gården till en lägenhet på ett rum och kök med rinnande vatten och toalett. Lägenheten låg i ­kvarteret Kristallen på Södermalm i Stockholm. Huset var ett så kallat barnrikehus, ägt av en stiftelse som bildats av en byggmästares dotter, den förmögna och idealistiska Magna Sunnerdahl.

Lägenheterna hyrdes ut till familjer med låga inkomster och många barn. Precis som idag var det då bostadsbrist och människor som hade det knapert hade svårt att hitta en bostad. Samhället ­insåg att det måste göra något åt problemet. Sune kan på ett ­spännande sätt berätta om det roliga att växa upp i området med alla barn. Men det fanns också en annan sida, när något hände i kvarteren skrev ofta tidningarna utpekande om de boende i barnrikehusen. Och Sune kan också berätta om när pengarna inte räckte till hyran var hyresvärden inte sen att ljudligt berätta om det för grannarna i huset.

Jag tänker ofta på Sunes berättelser när det höjs röster i den bostadspolitiska debatten om att vi behöver sociala bostäder. Då tänker jag att vi har prövat det och det blev inte bra. Därför valde Sverige redan i slutet av 1940-talet en annan väg. En väg bort från stigmatisering, för gemensamt ansvar i samhället. Så varför startar ­diskussionen igen? Jag ser främst två orsaker, det ena är att vi slutade bygga bostäder i mitten på 1990-talet och det andra är att den ekonomiska ojämlikheten mellan människor har ökat. Och det beror på politiska beslut. Det är inte bostäder för fattiga som behövs nu, utan minskade inkomst- och förmögenhetsklyftor. Vi har en bostadsojämlikhet. Den som har lite pengar att röra sig med har färre valmöjligheter. De som däremot har mer pengar har möjlighet att välja bostad i valfri del av kommunen.

Så säg nej, nästa gång du hör någon säga att det behövs bostäder för fattiga. Berätta då i stället att vi behöver en skattereform som minskar de ekonomiska klyftorna och en bostadspolitik som ser till att det byggs bostäder till rimliga kostnader. Kommunernas allmännyttiga företag måste bygga bra bostäder som svarar mot befolkningens behov och är öppna för alla oberoende av inkomst.
Då kan allmännyttan vara motvikten mot ett system där en del bostäder riktar sig endast till de ekonomiskt svagaste grupperna i samhället, så kallad social housing, medan alla andra lägenheter har marknadshyror.

Sunes berättelser har också lärt mig en annan sak. Ett bostadsområde som idag pekas ut som ”dåligt” kan ett antal decennier senare vara det hippaste. Så är det med kvarteret Kristallen. Det är en av Stockholms hetaste adresser vid Vita Bergen på Södermalm.