Egen härd är guld värd
Att städa har egentligen aldrig gjort mig särskilt lycklig och jag aktar mig noga för att göra det i onödan. Egentligen är det bara att flytta saker från en plats, där de är i vägen, till en annan plats, där de också är i vägen. Om man inte väljer att städa med motorsåg och köra spillrorna till tippen, förstås. Mitt bästa inredningstips, var så god.
När man tittar i glassiga inredningstidningar har de utvalda miljöerna ofta något japanskt och sparsmakat över sig. EN blomma i en vas på ett tomt bord. EN säng i ett kalt rum. EN tavla på en vit och naken vägg. Så ser det inte alls ut hemma hos mig. Det är liksom inte jag. Här finns det massor av saker överallt. Saker som säger: Välkommen hem, minns du oss?
Men ibland kommer det tider som kräver förändring av hemmet.
Just nu håller mina tre barn på att flytta hemifrån. Det är ett segt och långdraget tillstånd, inser jag. Redan när äldsta dottern slutade gymnasiet frågade jag om det inte var dags och då hävdade hon att jag hade försörjningsplikt tills hon blev tjugo. Jag vet inte om det är sant, men det lät övertygande när hon sa det. Är det så framtiden kommer att se ut? De vuxna barnen flyttar hem när pengarna tar slut. Däremellan reser de utomlands och leker paradis och möblerna magasineras i föräldrahemmet, som kommer att se ut som Myrornas lager.
Jag har försökt stampa ned foten – ingen av dem kan ha kvar sitt rum som ett museum över en svunnen barndom. Det var där jag svingade min motorsåg och gjorde ett utfall mot alla mintgröna barnkammarmöbler. WROOOOOOM! Jag består med en säng, mat och moderlig kärlek när de kommer hem, men ingen har kvar sitt rum. Funktion kräver förändring när livsvillkoren ändras. Ut med enkelsängar och in med bäddsoffor – för barnen blir dubbelt så många med åren. I början när det är kärt kan man ligga två i en 90 centimeter bred säng, men sen blir det trångt, säger erfarenheten. Fast det är klart, det är inte alltid så lätt att få tag på en lägenhet. Jag hörde nyss om en flicka som fick bo på sin bästis före detta killes köksgolv med hela bohaget i en ryggsäck. Det är som på den gamla goda tiden.
När jag flyttade hemifrån var det inte tal om egen lägenhet – inte alls. Då fick man bo inhyst. Jag hade fått arbete i en affär och hyrde ett möblerat rum och trodde att jag hade ett privatliv. Min Darling, som då gjorde lumpen, kom och hälsade på mig när han fick permission. Ibland blev det lite hett som det gärna blir när älskande varit separerade en tid. Och mitt i privatlivets heligaste helgd öppnas en dörr vid sängens fotända. En dörr jag trodde var låst öppnades och in kliver hyrestanten med en påse bullar. Nybakat och välment. Men det finns stunder när saft och bullar inte står högst på önskelistan utan en egen lägenhet med nyckel.
