Flickvänner jag tog hem blev dystra
Min första lägenhet var ”nbög” — nedre botten över gården. Den vette mot en dyster bakgård, täckt av en slemartad mossa som långsamt arbetade sig upp längs fasaden.
Jag hyrde i andra hand med ett grådaskigt möblemang bestående av en orimligt ful soffa och ett slitet ovalt fällbord i ädelträ. På vintern blev det så kallt att jag sov med raggsockor. Golvet var täckt av en tovig heltäckningsmatta. Det fåtal flickvänner jag lyckades få med mig hem fick oftast något deprimerat över ögonen när vi steg in genom ytterdörren.
Men lägenheten låg i Stockholms innerstad och det var det enda som räknades för mig. Jag hade mycket bestämda föreställningar om hur mycket intressantare och rikare mitt liv skulle bli innanför tullarna.
Min mamma hade försökt övertala mig att köpa en bostadsrätt i Täby Centrum, där man kunde få en etta för 5000 kronor. Det var ett ganska stort belopp 1977, även om jag antar att hon hade lånat mig pengarna för att få mig närmare hemmet.
I efterhand kan jag tänka att en bostadsrätt i Täby Centrum hade varit en klok investering för framtiden. Den där ettan är väl uppe i 400 000 kronor vid det här laget. Men är det verkligen mening att en 19-åring ska tänka på sin framtida bostadskarriär?
Dels har vi rättviseaspekten. För att låna till en insats krävs solida (och dessutom välvilliga) medelklassföräldrar. Dels finns det något i grunden deprimerande över att unga människor som inte har en aning om vad de kommer att göra de närmaste åren binder fast sig vid ägande av en bostad.
Det är knappast någon originell tanke, men jag kan ofta tänka att det behövs billigt transitboende för alla unga människor på väg ut i livet. Det finns förstås studentlägenheter, men det är högst hälften av dagens ungdomskullar som går vidare till högre utbildning. Och beståndet räcker väl inte ens till dem.
I många länder är det vanligt att ungdomar bor tillsammans mer eller mindre tillfälligt i större lägenheter eller hus. Men det förutsätter nog ett sämre bostadsbestånd och en mer avreglerad hyresmarknad än den svenska. Kanske svenska ungdomar också har en starkare drift att rå sig själva, att inte ersätta den familj man just lämnat med en ny och kanske krävande gemenskap.
Det fanns en hel del kollektiv i Stockholm när jag flyttade hemifrån, men jag valde min mörka, kalla ”nbög” ändå.
