Flytta hemifrån – skojar du?

”Tycker du att jag ska köpa en lägenhet?”

 

Frågan kommer lite oväntat. Vi sitter och pratar, jag, min äldste son och hans kompis. Kompisen, som snart är tjugotvå år och varit mitt dagbarn, började plugga på musikhögskolan i höstas. Han flyttade hem till mamma igen när han inte hittade någon egen bostad. Han har flera års studier kvar och sedan en ekonomiskt sett en framtid som är svår att sia om.

 

”Nej, det tycker jag verkligen inte. Jag tycker du ska försöka hyra något litet istället”, svarar jag.

 

Skrattat jag får tillbaka är inte alls elakt, men uppgivet.

 

”Skämtar du?”

 

Ja, det är klart att jag gör. Jag säger vad jag tycker, att unga människor på väg ut i livet – som inte vet ens vad de vill jobba med – inte ska börja med att dra på sig miljonlån. Vad är det för frihet med det? För självständighet? Men mitt svar har inget med verkligheten att göra.

 

Frågan är därför befogad. För den generationen som ska flytta hemifrån nu (eller skulle ha gjort det för några år sedan) finns ingen valfrihet. Om inte föräldrarna går i borgen för deras lån, eller köper en lägenhet till barnen, blir det svårt att komma hemifrån.

 

Väntetiden på studentrum vid universitetet är i snitt 15 månader.

 

Ingen av killarna känner någon som fått tag i en hyresrätt, inte ens i andra eller tredje hand. Deras kompisar har antingen fått lägenheter av sina föräldrar, bor hemma eller har flyttat från stan.

 

Hur blev det så här fel?

 

I Stockholm försvinner hyresrätterna en efter en. Det finns en medveten tanke bakom det. Tack och lov ser det inte lika ut i alla delar av landet. I Göteborg byggs det fler hyresrätter än förra året. I Lund lovar universitetet att se till att bygga bort alla bostadsköer för studenter på två år.

 

Det går att bygga billigt och bra för yngre. Det visade jagvillhabostad.nu som för några år sedan byggde billigt för hyresgäster under 35 år tillsammans med kommunala bolaget Huge i Huddinge. Felet är att politikerna inte vill, åtminstone inte i Stockholm.

 

Här är slagordet valfrihet – och det, mina vänner, är något helt annat än bostäder till unga.