”Jag trivs bäst bland svinen”

​Nä nä. Du fick fyra bitar i går. I dag blir det bara tre.”
Att dela en 200 grams chokladkaka på åtta trötta paddlartjejer är inte helt lätt. Barndomens modell med en skollinjal längs glasspaketet funkar inte i en guppande kajak. Vi inför i stället ett roterande system, fast solidariskt: den som har svåra skavsår kan få en extra bit som uppmuntran.

Våra kajaker där ute på fjärden är en bild av den goda hemlösheten – den självvalda. Allt vi behöver under veckan finns nedpackat i kajakernas vattentäta skott. Vatten, mat, vin, kök, tält, sovsäckar, kläder, pannlampor, böcker. Varje kväll drar vi iland kajakerna på en ny strand. Varje morgon tar vi morgonbadet från en ny klippa.

Där längst ute i havsbandet är jag lycklig och fri. Men det bygger på att jag har valt själv och att jag under myggiga nätter har en lägenhet att längta hem till. Den känslan är långt ifrån den gnagande oron när jag flyttade runt under mina första år i huvudstaden.

Och den är mil ifrån utsattheten för den som är hemlös på riktigt. Yvonne Domeij vet. Hennes livsväg är vindlande. Under tio år var hennes liv rotlös hemlöshet. Första natten efter vräkningen tillbringade hon och dottern på bussen. Nu har hon skrivit en bok om vägen tillbaka. Hon har äntligen kommit hem.

Ibland måste man bryta upp för att komma vidare. Äldsta sonen och hans kompisar sjöng nyss studentsången. Nu letar de jobb och lägenhet. Med den roliga flytten följer den mindre skojiga flyttstädningen. Att slarva med den kan bli både dyrt och krångligt. Och hyresvärdarna har blivit strängare. Ska jag tipsa sonen redan nu om att fettfläckar på sovrumsväggen kan tas bort med potatismjöl? Eller att svarta märken på parketten bäst suddas ut med ett vanligt suddgummi?

Ny lägenhet innebär också nya grannar. Någon lycklig kanske får Mona Sahlin, den partiledare som ni läsare helst vill ha som granne.

Mindre lycklig blev Linda. Hon trodde att hon flyttat till idyllen, i stället blev det en mardröm. Kvinnan ovanpå var missbrukare. Linda hotades till livet två gånger innan grannen blev vräkt och det blev lugnt i huset.

Nu tittar äntligen solen fram. Och jag tar tåget till Småland. Där, bland kantareller, fladdermöss och mossa, är jag kanske som allra mest hemma. Med korna och vildsvinen som närmaste grannar.