När Obama var pank och åt soppa på burk
I mitten av 90 talet fick jag ett pris som tog mig hela vägen till Chicago. Jag besökte behandlingshem, häkten och fängelser för att lära mig hur de jobbade med behandling av drogmissbrukare. Den bild av Chicago som stannat kvar hos mig är en blandning av baptistkyrkor, gospelkörer, dystra fängelser och det ännu dystrare häktet på Cook County Jail.
När man passerat alla vapenkontroller och synats från topp till tå kändes det som att kliva rakt in i någon dåligt regisserad actionfilm om mänskligt elände. Men inne på häktet hade de en missbruksvård som var helt outstanding, åtminstone för de ytterligt få som fick chansen.
Chicago liknar inte Borlänge så där överdrivet mycket, trots att min pappa som var från Falun alltid hävdade att Borlänge är Sveriges Chicago, men en missbrukare är en missbrukare vare sig han sitter inlåst på ett häkte i Chicago eller ligger på akuten på Falu lasarett.
Chicago har dykt upp i mitt minne sedan Barack Obama tagit sig från Chicago till Washington för att bringa rättvisa till världen. Förutom att han ska rädda oss från mänsklighetens onda påfund är han också stilikon. Hans stil sägs vara elegant, men ändå sympatisk och väldigt vanlig. Han har förmodligen en vanlig stil därför att han också levt ett vanligt liv bland människor med vanliga liv. Det vanliga livet för de flesta människor är ett liv utan makt, ett tufft och fattigt liv som tär på krafterna och hoppet.
1983 bestämde sig Obama för att bli samhällsorganisatör trots uppmaningar från många att glömma den där organisationsgrejen och i stället syssla med något man kan tjäna pengar på. Han satsade inte på pengarna, så inom loppet av ett halvår var han pank, arbetslös och åt soppa på burk. Ändå drog han till Chicago där man dragit i gång ett organisationsarbete.
Där träffade han en grupp ensamstående tonårsföräldrar utan någon som helst makt och inflytande. Hans tanke var att föräldrarna skulle utgöra kärnan i en genuint oberoende hyresgästförening, skriver han i boken, ”Min far hade en dröm”.
De tuffa tjejerna gav sig i kast med bostadsbolaget och dess vd för att få bort asbest ur bostäderna. De fick både direktören och bolaget på fall genom att organisera sig, ta reda på fakta, lägga upp en smart plan och använda pressen för sin sak. Detta öppnade en hel flod av hopp hos människorna i Altgeld och ”… det förändrade mig”, skriver Barack Obama.
Det är alldeles utmärkt att det finns presidenter som, innan de hamnat i Vita huset och blir stilikoner, har bidragit till att människor utan makt och inflytande fått ett bostadsbolag, som utsatt dem för hälsorisker, på fall.
En hyresgästförening är en hyresgästförening oavsett om den jobbar mot asbest i Altgeld i Chicago eller för rimliga hyror och bra bostäder i Sverige. När det inte står rätt till och man vill ha förändring då är det en oslagbar metod att gå ihop och ta de strider som är nödvändiga. Det var väl bland annat den insikten som tog Obama till Vita huset.
