HemHyra.se använder sig, precis som flertalet andra webbplatser, av cookies för att förbättra servicen för er besökare. Läs mer om Cookies

Barbro Engman, Ordförande i Hyresgästföreningen

Otryggare kan ingen vara

Vissa saker upprepas envist och ihärdigt ända tills de till slut blir ”sanning”. Och det är färre och färre som ifrågasätter vad som egentligen menas. Vi måste öka antalet bostadsrätter i områden med mycket hyresrätter, är en klassisk sådan ”sanning”. Vi måste öka mångfalden och införa ägarlägenheter, är en annan och nyare variant. Människor måste kunna göra bostadskarriär, brukar anhängarna till dessa teser tillägga.
Hur ser den karriären ut tro? Var börjar man och var slutar man? När har man nått toppen på sin bostadskarriär?
Man börjar i hyresrätt och slutar i villa, det är så de flesta menar. Fast bara tills man frågar om det är så de menar. Då menar de absolut inte så.
 
Alla politiker som jag träffar tycker nämligen att hyresrätten är jätteviktig. Visserligen bor de inte själva i hyresrätt, men utan hyresrätten skulle det inte gå bra för Sverige, det är de övertygade om. (11 procent av riksdagsledamöterna bor i hyresrätt och 4 procent av dem hos allmännyttan.)
Vi som bor i hyresrätt, och som vill fortsätta att bo i hyresrätt, och de som söker bostad med ljus och lykta utan att hitta någon får det allt knivigare.
Nu ska vi välsignas med en ny boendeform. Ägarlägenheter. Man kan likna ägarlägenheter vid radhus på höjden, sades det på en konferens jag var på.
Kan man? Jag har aldrig sett några radhus med gemensam fasad, ytterdörr, trapphus, hiss, tvättstuga, källare, vind, tak, vatten- och avloppsstammar. Det finns inga radhus som står på en och samma lilla markbit heller.
Nu verkar dock en av de stora poängerna vara att själva ägaren inte ska bo där. Ägarlägenheter ska nämligen ge ”positiva effekter på hyresmarknaden”. I klartext betyder det att hyresgästerna får en ytterligare chans att bo på osäkra villkor i någon annans bostad.
 
Det ska bli allt tryggare att äga och allt otryggare att hyra.
För några år sedan var det en äldre herre som sa till mig: ”Nu har det kommit till mitt hus också.” Den farsot han avsåg var ”bostadsrättsombildningsintresserade grannar” som knackat på hans dörr och förflyttat honom från ett tillstånd av trygghet och säkerhet till ett tillstånd av otrygghet och osäkerhet.
Det behövs inte någon större fantasi för att förstå hur otroligt bedrövade många männi­­­s­kor känner sig när de utsätts för krav och tryck på att göra stora förändringar i sina liv. Inte därför att de själva vill, utan för att andra vill.
Jag minns hans bedrövade ansiktsuttryck varje gång jag hör en politiker säga: ”Vi måste sälja ut delar av vårt bestånd. Vi är en sådan dominerande aktör. Vi måste ha en blandning av upplåtelseformer.”
Vad politiker av alla kulörer aldrig verkar förstå är att det är en himmelsvid skillnad mellan att vara en monopolspelande politiker som säljer lite hus och gator här och var, och att vara den som bor. Bor gör man bland sina minnen och framtidsförhoppningar, inte på någon spelplan. Och tärningen vill man kasta själv.
 

Fler krönikor av Barbro Engman
Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.