Värdarna sa nej till utlänningar
Min första bostad i Sverige skaffade jag på det enda sätt som på den tiden var möjligt: svart. Det var 1967 på hösten. I tre år hade jag bott antingen tillsammans med andra greker, ensam som inackorderad på Östermalm, som hyresgäst i annexet på den vackra villan Stocksundstorps gård och i studentrum. Inget var fel med dessa ställen, men jag ville ha mitt eget fönster.
Bostadsbristen i Stockholm var stor. Hyresvärdarna ville inte ha utlänningar. Det stod föredömligt kort och tydligt i annonserna: ”Utlänningar göre sig ej besvär”.
En grekisk kamrat hade en svensk kamrat vars kamrat kände en mäklare utan namn. Så blev jag lycklig innehavare av ett första- hands hyreskontrakt på en etta på Fredmansgatan 11 på Söder.
Min etta var inte fyrkantig utan femkantig. Från det enda fönstret såg jag Södra latin och en livsmedelsaffär.
Det fanns inte värme, däremot varmvatten. Så lät jag installera en ”varmvind”, ett slags kamin som gick på olja. Sedan köpte jag en bäddsoffa från Ikea, en Pixbo, där jag låg på nätterna och lyssnade på stegen från förbipasserande. Så ett skrivbord och en stol. Jag hade allt. Det nya livet kunde börja.
Att komma hem på kvällen var ett nöje i sig, men den största njutningen var att kunna stänga dörren efter sig. Det var en dröm jag bar med mig hemifrån då vi bodde fem stycken i ett rum. Hyran var låg. Jag hade råd att köpa en skrivmaskin, en Facit salig i åminnelse, och jag skrev på min första diktsamling.
Dit kunde jag bjuda flickan som blev och alltjämt är min hustru. Först hade hon bjudit mig på spagetti alle vongole och franskt rosévin hemma hos sig på Dalagatan med badrum över gården. Nu kunde jag återgälda med ratatouille och förlorat ägg samt Egri, tjurblodet från Eger, det vill säga det överkomliga röda vinet från Ungern.
Dit kom också mina första litterära vänner: Sun Axelsson och Bengt Holmquist. Sällan har en människa spriditt så mycket glädje omkring sig som Sun och lika sällan har en människa ägt en så stor och djup kännedom om världens litteratur som Bengt. Jag saknar dem mer och mer.
Det händer att jag ännu i dag går förbi Fredmansgatan 11. Jag ser på det enda stora fönstret på min gamla lägenhet och ser mig själv vid skrivbordet där bakom. Jag vet inte varför, men det fyller mig med tröst och tillit till att allt till slut ordnar sig.
