Vi ensamma rädda svenskar
Mitt första boende var i mammas mage. Centralt belägen. Jag är himla glad att hyran inte var marknadsanpassad. Mitt första riktigt egna boende var ett hus på Lidingö. Kollektiv. Med havstomt och naturreservat. Där bodde jag i femton år. Mina kompisar flyttade in, vi pratade poesi och spelade fotboll i vardagsrummet.
Sova minns jag ingenting av. Jag tryckte upp mitt första dikthäfte (nattetid och i smyg på Lidingö kulturnämnd.) Vi hade releasefest i pannrummet. Alla var där. Det var det tionde rikaste kvarteret i Sverige. Vilket innebar att man aldrig såg till någon granne. De var konstant på jobbet, men hade fina bilar.
För ett par år sedan brakade pannan ihop. I stället för att fastighetsägarna lagade den, sa de upp oss. Vi hamnade i tvist. Medan advokaterna skrev brev satt vi och frös. Till sist var bara jag själv kvar.
Men det där huset, de där åren, det där med tillsammans, är de finaste i mitt liv. Jag är förundrad över att vi svenskar blir så ensamma i vårt boende. Vi sitter där med alla våra kvadratmetrar och centralvärmen och kaffekokare och är så himla oberoende. Tror vi. Hur lite vi än tycker om det, är vi ju fortfarande flockdjur. Och som sådana behöver vi varandra.
Det är något visst det där med att komma hem och vara trött och uttråkad och se där, någon har lagat lite gryta och korkat upp en flaska vin. Och se där, ytterligare någon annan som ätit upp ens ost …
