Fattig trots bostadstillägg – Monica ställs inför svåra val
Första gången jag ringer Monica Berzén ska hon just in på ännu en undersökning av en knöl i bröstet för att se om cancern har kommit tillbaka. Vi får höras lite senare på dagen.
Då berättar hon om sin magra ekonomi, men också om att hon vägrar bli bitter. Därför snålar hon in på många saker men unnar sig annat. Som en Keno-lott då och då, bara för att få ha ett litet hopp om att vinna. Och bilen, som gör att hon kan storhandla och hälsa på barnbarnen någon gång i månaden.
När vi ses veckan därpå, i hennes lägenhet i Rimbo, är Monica orolig för Casper. Han är en högst social chihuahua, som hon fick för en månad sedan då den förra ägaren inte kunde ta hand om honom. Casper visade sig ha stora problem med tandsten och inflammation i munnen. Sex tänder behövde dras ut, men det kostar.
– Där stod jag hos veterinären, Casper var nedsövd och jag behövde ta beslut direkt. Jag fick ett bra pris, men 5 000 kronor är ändå mycket mer än jag har.
Samtidigt hade han ju på sätt och vis räddat hennes liv.
Monica är 61 år och har jobbat sedan hon var 14, så mycket hon har kunnat. År 2007 gick det inte längre. Sedan dess har sjukskrivningar, rehabiliteringar, utförsäkringar och utredningar avlöst varandra tills hon för fem år sedan fick sjukersättning – det som tidigare kallades sjukpension.
Det innebär en trygghet att inte längre behöva bevisa sin arbetsoförmåga hela tiden. Men det är knapert:
Monica får 9 800 kronor i garantiersättning. Efter skatt blir det 7 600 kronor kvar. Dessutom får hon 4 200 kronor i bostadstillägg, men hyran ligger på 6 100 och när el, telefon, bredband, försäkringar, studielån och en skuld till Kronofogden är betalda återstår mindre än 4 000 kronor.
Den summan ska räcka till alla löpande utgifter som mat, hygienartiklar, mediciner, läkarbesök, kläder och skor. Det är mindre än existensminimun och långt under Konsumentverkets beräkningar av rimlig konsumtionsnivå.
En höjning av bostadstillägget, motsvarande den som ålderspensionärerna nu får, skulle betyda mycket för Monicas ekonomi. Först skulle hon betala av studielån och skulder. Sedan skulle hon vilja kunna välja sådant som är självklarheter för de flesta andra.
– Jag är ju väldigt mycket hemma, i tv-soffan. Nu har jag bara tre kanaler att titta på men jag skulle vilja kunna välja att ha kabel-tv. Eller en dator, sådant som vanliga människor har. Och kunna unna mig en behandling ibland.
Monica Berzén har varit sjuk i hela sitt liv i den ärftliga sjukdomen Ehlers-Danlos syndrom. Den visar sig i form av överrörliga leder, skör hud, trötthet och smärta. I förlängningen kan den drabba bland annat hjärta, inre organ, tänder, syn och hörsel.
Som liten visste Monica ingenting om detta. Hon insåg bara efter hand att hennes ork plötsligt kunde ta slut och att hon var lite annorlunda med sin överrörlighet.
I åttan var hon hos skolläkaren och berättade för honom att hon drömde om att bli hårfrisörska.
– Då skrattade han och sa att det skulle jag aldrig orka. ”Bara så du vet kommer du nog sitta i rullstol innan du blir 40, så gör något bra innan dess.”
Redan då bestämde sig Monica för att inte tycka synd om sig själv, utan fokusera på allt hon ändå kunde göra – och hinna göra så mycket som möjligt före 40.
– Det var mitt livsval och så har jag levt sedan dess. Jag ville inte att någon skulle se mig som sjuk eller handikappad och det tog många år innan jag kunde be om hjälp. Fast jag har ju fått bli mer och mer medveten om mina begränsningar.
Skolläkarens ord bidrog till att Monica jobbade mycket, med barn, försäljning, ekonomi och annat. Den dag hon inte skulle kunna arbeta längre skulle hon i alla fall ha en trygg ekonomi, tänkte hon. Men så blev det inte.
Nu sitter Monica Berzén i sitt kök med Casper belåtet vilande i knät. Det behövdes ingen rullstol vid 40, men sjukdomar har begränsat livet mer och mer.
Hon fick diagnosen Ehlers-Danlos syndrom först i 30-årsåldern, när även äldsta dottern visade tecken på överrörlighet och utreddes ordentligt. Sedan dess har Monica fått artros med kraftiga smärtor i knäna. Och senare dercum, godartade men smärtsamma cystor som sätter sig i fettvävnad. Och en elakartad tumör bakom örat.
Men den viftar Monica bort.
– Folk tycker cancer är så hemskt, men tumören gick ju att operera bort och nu när jag hittar en knöl i bröstet står vården i givakt så jag snabbt får kolla den. Det är mycket värre med dercum som jag inte får någon hjälp för alls. Det finns behandlingar, men då måste man betala själv och jag har inte de pengarna.
Sedan skrattar Monica och kallar sig själv för ”Finn fem fel”. Hon har en stark vilja att inte fastna i sjukdom och bitterhet, att hellre odla de friska och glada sidorna hon också har.
Smärtorna i kroppen kan hon oftast hantera genom att fokusera på något som inte gör ont. Örsnibben till exempel. Men sjukdom innebär också fattigdom för henne och många andra.
– Det började under Alliansregeringens utförsäkringar. Vi var många som förlorade allt då. Alla mina besparingar och allt jag kunde sälja. Flera bekanta tog livet av sig och jag hade också sådana tankar. Men i stället bestämde jag mig för att vi måste visa att vi finns. Många skäms för att vara fattiga, men vem som helst kan hamna där. Vem som helst kan bli sjuk.
Den snåla ekonomin fungerar ändå för det mesta för en som är van. Det måste den ju göra.
– Maten är det jag har dragit ner mest på. I går köpte jag blandfärs och gjorde köttbullar och biffar som räcker i över en vecka och två korvar ärtsoppa för 15 kronor. De räcker till sex portioner för mig.
Monica har försökt hitta en tvåa med lägre hyra, utan att lyckas. Tidningar, teater, resor och nya kläder är så gott som uteslutet, liksom nya prylar. Allt i lägenheten är köpt billigt på loppis, Tv:n bytte hon till sig mot två påsar bullar. Bilen fick hon köpa av en kompis för 6 000 kronor på avbetalning.
Mycket går att avstå från, tycker Monica, men för att behålla livslågan är det viktigt att prioritera något som man verkligen vill ha kvar. I hennes fall är det bilen, som gör att hon kan hälsa på barnbarnen tolv mil bort.
Men så i höstas kom Casper.
Tidigare har Monica varit fodervärd åt hundar och katter i behov av ett tillfälligt hem. Då har hon inte behövt stå för veterinär eller andra större utgifter. När nioåriga Casper behövde ett nytt permanent hem startade Monica en insamling på Facebook för att få ihop till en veterinärkontroll.
Det var då hon tvingades till ett snabbt beslut. De insamlade pengarna räckte inte alls till behandlingen han behövde. Att avliva en i övrigt frisk hund kändes fel.
Monica tog 2 000 kronor från sitt autogiro-konto i stället, men på något sätt måste hon fylla på det innan månadens räkningar ska betalas.
Vi har suttit länge vid köksbordet nu. Monica är rolig, pratsam och kamplysten. Men plötsligt kommer en helt annan sida fram.
– För en månad sen höll jag på att ge fan i alltihopa. Det är så jobbigt med ekonomin, jag vill inte tänka på den men man måste ju. Och artosen och allt annat – jag orkar inte mer.
Hon klappar den lilla chihuahuan i knät.
– Jag funderade allvarligt på att skita i allting. Men det var då jag fick hand om Casper och då tänker jag att det ändå finns en mening med att leva vidare.
Ett par dagar senare pratar vi på telefon igen. Monica har kommit fram till beslutet att sälja bilen för att betala veterinärkostnaden. Visserligen betyder bilen mycket men kanske kan hon träffa barnbarnen i Uppsala i stället – bussresan dit klarar hennes kropp.
– Jag får panikångest om jag tänker på att jag ligger back, så jag gör mig av med bilen. Det blir bra. Jag skulle ändå inte haft råd att köpa vinterdäck.
