Höjer sina röster för högre röstdeltagande

Kevin Röymo är 12 år och tar sats framför micken. Anfaller. Spotlighten sticker i ögonen. Det är fredag i Vivalla. Klockan närmar sig sju då poesikvällen, eller open mick-kväll, börjar. Stolarna i salongen framför honom gapar tomma. Tre personer, kanske fyra, sitter där ute i mörkret när Kevin övar. Ändå skrämmer orden som ska ut. Han snubblar på ett ord och suckar högt.
– Jag är så nervööös!, säger Kevin med eftertryck.

Omar Chorbaji är medlem i gruppen Pennybridge poetry som under våren ordnat workshops i poesi i tre av Örebros största bostadsområden. Han är en av dem som sitter där ute i mörkret i salongen och nu ger han Kevin tips:
– Läs texten några gången utan mick först, säger han.

Strax efter sju och plötsligt, som från ingenstans, dräller det in folk. Barn och ungdomar. Alla är här för att höra poesi från orten.
Det är finalkväll i Vivalla med Open Mic. Det betyder att vem som helst kan gå upp och läsa en egen dikt. Under våren har gruppen Pennybridge poetry, tillsammans med ABF och Hyresgästföre­ningen, ordnat workshops i estradpoesi.

– Vi vill få människor att höja rösten både poetiskt och politiskt, säger Marcus Artin som är en av de drivande i Pennybridge poetry.
De tre största stadsdelarna i Örebro där gruppen hållit sina workshops under våren är även de tre med lägst valdeltagande: Vivalla, Brickebacken och Oxhagen.

På det sättet hoppas Hyresgästföreningen få upp valdeltagandet i höstens val. Genom att deltagarna får sätta ord på sin vardag, sina drömmar och rädslor ska deltagarna och åhörarna inse vikten av att rösta. Final blir det i Hjalmar Bergmanteatern nu på fredag, där kommer deltagarna från alla tre områdena framföra sina alster tillsammans med Pennybridge-medlemmar. Då är det meningen att politiker och andra åhörare ska få höra de röster som annars sällan ges utrymme på grund av till exempel fördomar, utanförskap och rasism.

– Mitt namn är Omar, jag är poet, presenterar sig Omar Chorbaji som är den förste av kvällens estradpoeter.
Huda Ahmed Ali intar scenen. Hon är en av tre kvinnor som denna kväll tar scenen i besittning. När hon läst klart kan inte konferenciern Kaltum Gure låta bli att påpeka det – att det under kvällen är fler män än kvinnor som framträder.
– Det är inte så många poeter som ser ut som du. Tjej med hijab. Vad vill du säga till andra tjejer som ser dig?
– Höj din röst! Låt inte grabbarna ta över scenen!, säger Huda.
Publiken jublar. Mellan akterna är det jubel och visslingar. Men när någon läser manar Kaltum till tystnad. Då ska man i stället visa sin respekt med poetiska applåder, vilket man gör genom att knäppa med fingrarna. På så sätt kan man visa uppskattning men ändå inte störa.

Så är det Kevin Röymos tur. Han har suttit längst fram och nervöst tittat på de andra, mycket äldre, deltagarna. Han är märkbart nervös. Men greppar micken.Börjar på sin text. Fastnar.
– Respekt!, ropar någon i publiken.
Kaltum Gure går fram för att ge support. och hyschar samtidigt åt publiken.
– Grabbar! Tysta nu, säger hon.
Kevin går av och an på scenen. Försöker hitta rytmen i texten han skrivit om Vivalla. Han försöker börja, men hittar inte orden. Plötsligt springer en kille upp på scenen och lägger armen om Kevin. Viskar något i hans öra.
– Det är hans storebror, viskar någon intill mig i publiken.
Den äldre killen kliver av scenen lika hastigt som han kom upp. Och Kevin han bara kör – bara kör. Rim på rim sitter där de ska. Flowet. Rytmen. Allt. Innan även han kastar sig av scenen igen.

Stoltheten och lättnaden över att ha höjt sin röst går inte att ta miste på. Inte heller jublet.

På fredag 31 augusti klockan 18 kan alla som vill höra poesi på Hjalmar Bergmanteatern.