Människor i hyresrätt – möt unika livsöden
Porträttserien handlar om hur det är att vara människa. Hyresgäster berättar om allt från relationer och ensamhet, till hemlängtan och bostadslöshet.
Förlagan är serien ”Humans of New York” på Facebook som närmar sig människor i deras dagliga liv och låter dem berätta om personliga erfarenheter.
– Många av oss lever vägg i vägg men vad vet vi egentligen om våra grannar? I ett Sverige där vi talar allt mer om varandra än med varandra känns det viktigare än någonsin att visa att under huden är vi alla lika. Och det bästa av allt – vi är aldrig ensamma. Det finns alltid någon som gått före, säger Gry Ellebjerg.
Porträttserien ställdes ut på Landskrona museum förra året och hade då titeln ”I hjärtat är vi alla grannar”. Här följer åtta hyresgäster från intervjuserien.
Ulla Lemberg, Landskrona: ”Dörren var alltid öppen”
Jag har aldrig tålt orättvisor. Inte ens som barn. Jag vet inte hur många slagsmål jag varit i. Jag slogs mot alla som var dumma mot någon som inte kunde försvara sig. Var det kommer ifrån? Min pappa var egen företagare inom bygg- och måleribranschen. Vi hade det bra ställt. Det saknades ingenting. Han försörjde sina föräldrar. Var det någon familj som hade det svårt, bjöds de in. Dörren var alltid öppen. Man delade brödet så att säga.
Varje jul åkte vi och gav julklappar och mat till familjer som hade det sämre ställt. Vi åkte framför allt till en man som jobbade med pappa. Han hade tolv barn. Jag minns hur fattiga de var.
När jag var en sju, åtta år fick jag sagan om ”Flickan med svavelstickorna” i present. Jag kände orättvisan över att hon skulle sitta därute. Ibland tänder jag lamporna i min egen lägenhet och går ut på gatan. Med stor tacksamhet tittar jag in i mitt hem och tänker: ”Jag bor därinne.”
Khatra Maalim Abdi, Kristianstad: ”Jag fick fly utan mina barn”
Jag bodde i Etiopien med min man och våra sex barn. Vi hade en liten livsmedelsbutik. De tog min man, sa att han tillhörde Ogadens nationella befrielsefront (ONLF) och fängslade honom. På det andra året sa de att han var död.
Nu började de anklaga mig för att vara ONLF och sade att jag skulle dö precis som min man. De slog mig och sade att jag skulle erkänna. Jag satt tre månader i fängelset. Där gjorde de vad de ville med mig.
När jag blev frisläppt sålde jag min affär och lämnade barnen hos en släkting. Jag åkte till Somalia, träffade en vän som hjälpte mig att fly. Jag ville bara bort.
Den 12 januari 2014 kom jag till Sverige och på hösten fick jag uppehållstillstånd. Jag tänkte att nu ska jag ta hit barnen och njuta av vår trygghet. Min dotter kom. De andra barnen fick uppsöka en ambassad i Etiopien för att få hjälp men något gick fel. Barnen fick inte komma. Orsaken var att deras identiteter inte kunde fastställas och att jag inte kunde försörja dem.
Min dotter fick inte heller stanna och har rest till Schweiz där hon fått asyl. Jag bor i en trea som kommunen betalar och studerar svenska. Mitt mål är att få ett jobb. Jag är rädd att någon ska ta mina barn. Jag är rädd att de ska bli dödade.
Anders ”Grill-Anders” Svensson, Vinslöv: ”Efter premiären fick jag ett helvete”
När filmen hade premiär bodde vi i Hässleholm. Min före detta sambos mamma ringde från Vinslöv och sa: ”Kom inte hit.” Det gick så långt att jag fick sluta med bangolfen. Det skulle ta tre år innan vi kunde visa oss i Vinslöv igen.
Jag vet inte exakt vad som gjorde att vändpunkten kom. Jag vet bara att jag ville börja spela bangolf igen och åkte till Vinslöv. På vägen ner till lokalen kom första kommentaren: ”Fan, vem har asat hit han?” Jag struntade i det och började spela. Sen tog jag en promenad genom byn och tänkte på hur det är att spela golf. Jag körde mantrat i huvudet: ”Vill jag göra nåt kan jag klara det och då ska det gå.” Jag tänkte på hur det är att stå och spela på en bana. Du har 50 personer som glor på dig och psykar dig. Enda sättet att klara dig är att stänga ute allt och fokusera. Då insåg jag att jag skulle kunna använda samma metod när folk snackade skit om mig.
Nu bor jag i Vinslöv igen och trivs jättebra. Om jag får några kommentar skrattar jag. Om folk vill vara arga och sura är det upp till dom. Fast jag får ofta frågan om jag ska grilla inomhus.
Jenny Roslund, Landskrona: ”Innan vi ens hade pussats var det vi”
Den promenaden blev flera. Det utvecklades en fantastisk kärlek mellan oss. Han tog sin hand bakom min nacke och jag bara dog. Innan vi ens hade pussats var det vi. Håkan och jag har bott grannar i sju år men det var först i somras som vi blev ett par.
Anna Karlsson, Svalöv: ”De kallade mig pissråttan”
I många år har jag lidit av depressioner och självskadebeteende. Det har inte varit lätt. Jag har varit på väg att ge upp många gånger. På min mammas pojkväns dödsbädd lovade jag honom att kämpa för att må bra igen. Dagen efter dog han. Det löftet har varit en extra puff. Ett halvår senare flyttade jag hit till ett social-psykiatriskt boende. Här bor människor som behöver hjälp av samhället för att sedan kunna klara sig själva och det finns personal dygnet runt. Det har skapat en trygghet att veta att det alltid finns någon. När jag fick mitt eget hem insåg jag att jag förtjänade det. Jag förtjänade ett hem. Jag förtjänade att kämpa och bli starkare. Det har gjort att jag varit skadefri i över två år. Den 8 januari var det två år. Jag litar mer på mig själv. Jag kan må bra. De anser alla att de gjort vad de kan för mig här. Nu ska jag slussas ut till en vanlig lägenhet. Jag har stått i bostadskö i ett år och har goda chanser. Jag ska titta på en lägenhet på lördag.
Mats Berlin, Kristianstad: ”Det var glassplitter överallt”
Efteråt kunde vi knappt använda köket. Det kändes obehagligt. I vanliga fall är hemmet ens trygga plats. Helt plötsligt var inte det en självklarhet längre. Vi var rädda, arga, ledsna och besvikna. I det akuta skedet blir man knäckt. Man har ingen kontroll över situationen. Man är som en pjäs i spelet. Om de kan kasta en sten genom köksfönstret vad mer kan de hitta på? Vi ville inte riskera något och flyttade på juldagen. Nu bor vi i ett annat bostadsområde i en lägenhet på femte våningen. Pojkarna åkte aldrig fast.
Waxiu Shehu, Hässleholm: ”Kom hit och ät middag med oss!”
Det var så vi kom i kontakt med fotbollen. Alla i byn var fotbollsintresserade och kom till matcherna. Man såg hur vi var som människor och att vi ville vara med. Jag tror det var därför de öppnade sina dörrar för oss. Jag började spela i Sibbhults IF. Efter det värvade IFK Hässleholm mig. I dag bor jag i Hässleholm, jobbar på Wanås konstpark och driver eget företag som kläddesigner. Jag fick sluta med fotbollen på grund av skador men jag har fortfarande kontakt med alla i Sibbhult. Jag kommer aldrig att glömma vad de gjorde för mig. Jag vet inte hur jag ska förklara… Vad de gjorde för mig… ”I can´t pay it back.”
Bengt Nilsson, Helsingborg: ”Jag har sovit bland löv och råttor”
När jag var hemlös var jag tvungen att koppla bort mitt gamla liv. Jag var helt avstängd. När du vågar vara i dina känslor måste du lära dig att leva igen. Hur gör man när man bor? Jo, man städar och tvättar sig. Du måste skaffa dig rutiner för hur du sköter ditt hem. Bara det här med skåp. Det är mina skåp. Det är ingen som ändrar om i mina skåp. Allt står kvar som jag lämnat det. Jag kan låsa dörren. Ta en dusch. Jag är gammal elitbrottare. Det har hjälpt mig mentalt med nederlagen. Med rätt resurser kan jag resa mig igen. Nu är jag tillbaka i ringen.
