Parkinson tvingade nästan konstnären Gunilla att flytta: ”Men nu tar jag sittliften ner till galleriet”
Från takkupan i Gunilla Kjellstedts kök har man utsikt mot Åmålsån, gästhamnen och Vänerns blå vatten. Det tornförsedda hyreshuset, i hörnet av Kyrkogatan och Torggatan, byggdes 1903 och saknar hiss.
– Jag tycker så mycket om den här lägenheten och har aldrig haft planer på att flytta. Men när kroppen började strejka och jag fick veta att jag fått Parkinson var det osäkert om jag skulle kunna bo kvar, säger Gunilla och slår sig ner bakom staffliet.
Än så länge kan motivet på duken bara anas. En tillbringare på ett bord, med plats för en prunkande bukett.
– Pioner, vallmo och vilda rosor och andra blommor är det jag målar allra helst. För mig är det barndom. Jag växte upp i Bengtsfors ett par tre mil härifrån och återkommer alltid till trädgårdarna, syrenbersåerna och verandorna som fanns där när jag letar mina motiv.
Intresset för att teckna kom tidigt. Gunilla ritade på allt, på baksidan av vaxduken och rullgardinerna i papp.
– En dag satt vi i vår trädgård när min lärare kom förbi. Han talade om för mina föräldrar att jag hade talang för teckning och sa att han tyckte jag borde få ägna mig åt det, säger Gunilla.
Konstfack på gott och ont
Så blev det. När Gunilla var klar med skolan flyttade hon efter sina storasystrar till Stockholm och började på Konstfacks aftonskola. Om dagarna drygade hon ut kassan med jobb på posten och som hotellstäderska. Om kvällarna lärde hon sig rita kroki, perspektiv och läste konsthistoria.
– Jag älskade själva målandet men passade nog inte riktigt in på konstfack. Det här var ju på slutet av 60-talet. Allt var så politiskt och radikalt med stormöten och demonstrationer. En del studenter brände sina betyg i någon slags protest. Fy farao, det var inget för mig! säger Gunilla.
När utbildningen var klar återvände hon till Dalsland och fick jobb som bildlärare.
– Under mina 42 lärarår träffade jag i stort sett varenda högstadieelev här i Åmål och jag trivdes bra. Men vid sidan om har jag hela tiden fortsatt att måla och ställa ut, säger Gunilla.
Hennes tavlor har visats på konsthallar, bibliotek, hotell och muséer i Dalsland och Västsverige. Men även på Liljevalchs i Stockholm och i Chicago. Hon har belönats med stipendier och finns representerad hos både kommuner och regioner. På hemmaplan har hon deltagit i alla Konstvandringar i Dalsland sedan 2009.
Hennes vindsvåning på Kyrkogatan har fungerat som både bostad och ateljé. Men, så kom den där Parkinsondiagnosen och ställde till det.
– Det är klart att det inte är särskilt praktiskt att bo på fjärde våningen i ett hus utan hiss när man har svårt att gå. Mina söner var riktigt oroliga och sa att ”…nu, mamma, är det väl ändå dags att flytta”. Men jag ville verkligen inte.
Lösningen blev en sittlift i trapphuset. Gunilla har svårt att uttrycka hur tacksam hon är över att Åmåls kommun beviljade bistånd och fastighetsägaren godkände installationen.
– Utan den här liften hade jag inte kunnat bo kvar. Nu sätter jag mig bara här och spänner fast mig, säger Gunilla och visar hur trappfärden går till.
– Man får inte har för bråttom. För det tar sju minuter att komma ner. Men, vilken frihet det ger!
Får låna lokal gratis
Konstvandringen i Dalsland äger rum under Kristihimmelsfärdshelgen. Då öppnar konstnärerna i bygden upp sina ateljéer och visar sin konst. Även Gunilla bjöd, under många år, på visning i sin lägenhet. Men sedan ett par år tillbaka använder hon istället butikslokalen i husets bottenplan. Lokalen har tidigare varit både klädaffär och yogastudio. Nu står den tom.
Hyresvärden, Johan Magnusson på Bolia Förvaltning AB, säger att det var självklart att låta Gunilla använda lokalen som utställningshall helt gratis.
– Just nu har vi ingen hyresgäst i den lokalen så det blir en win win för både Gunilla och oss som fastighetsägare. Hon får en plats att visa sin konst samtidigt som vår lokal fylls med något trevligt. Det är ju mycket roligare med vackra tavlor i fönstren och på väggarna än att lokalen står tom och öde, säger Johan Magnusson.
Tillgänglighetsanpassat
När familjeföretaget Bolia Förvaltning köpte fastigheten på Kyrkogatan för ungefär 25 år sedan hade Gunilla redan bott i huset i närmare 10 år. Johan Magnusson tycker att det känns bra det gick att tillgänglighetsanpassa med en sittlift så att Gunilla kunde bo kvar.
– Ja, Gunilla blir vi inte av med i första taget. Och det är vi väldigt glada för, säger Johan Magnusson.
Under förra årets konstvandring kom det närmare 70 besökare till Gunillas visning. Hur många det var i år vet hon inte riktigt.
– Men det var många och det var väldigt roligt. Jag är så glad och tacksam över att jag får den här möjligheten i mitt eget hus. Men så har jag också världens bästa hyresvärd, säger Gunilla.
Ålder: 80 år
Bor: Sedan 34 år i en hyreslägenhet i Åmål
Gör: Konstnär och har jobbat som bildlärare i 42 år
Musik: Jazz och hårdrock: ”AC/DC på hög volym är utmärkt att måla till”
Intressen: I dag måleriet. Tidigare slalom och golf.
