Uppsägning fick främlingsfientliget att blomma
Det är lätt att gå vilse när saker går i cirklar och regniga öde gator gör att ingen finns att fråga om vägen.
Jag är på Ringvägen i Grums. Vägen slingrar hit och dit och gör det svårt att hitta. På en balkong till sin nyköpta bostadsrätt sitter Åke Vigren och löser korsord.
Han och hans hustru har bott i lägenheten i en vecka och en dag, när Hem & Hyra kommer på besök. Dagen innan var han till Grums Hyresbostäder, GHAB, och lämnade nycklarna till hyreslägenheten på Järpegatan där de hade bott i 40 år.
I maj fick de ett telefonsamtal om att det var dags att flytta. De hade betalat sina räkningar under alla år. Men nu skulle de och de andra familjerna i den halvtomma trappuppgången ut.
Lägenheterna i hela trappuppgången skulle användas som boende för ensamkommande flyktingbarn.
GHAB har gått från 92 lediga lägenheter till 20 på två år. Men fortfarande kostar de outhyrda bostäderna för mycket och mer behöver göras. Nu hade turen kommit till fastigheten där de ensamkommande flyktingbarnen bor, att rivas eller säljas.
När Åke fått beskedet, ringde han till Hyresgästföreningen. Han fick veta att han kunde bestrida uppsägningen och att rättsprocessen i ett sådant fall skulle ta ungefär två år och att de med största sannolikhet skulle få bo kvar efter det, sett till tidigare liknande uppsägningar.
Men Åke och hans fru hade fått nog. De har bott på Järpegatan i 43 år och sett grannar flytta ur sina lägenheter när hus runt om dem rivits eller gjorts om till annan verksamhet till följd av utflyttning. 1977 hade Grums kommun en befolkning på 10 919 personer. Vid årsskiftet 2011/2012 bodde enligt SCB 9017 personer i kommunen.
– Det här har vi väntat på. Det har kommit närmare varje år att även vi ska få flytta på oss. Men det som upprört mig är hur de hanterat det. Att de ringde till oss. När andra fått flytta ur sina lägenheter har de fått brev med inbjudan om möte. Men de tyckte att vi var så få, berättar Åke.
Erbjudandet om en annan likvärdig lägenhet hos GHAB ville de inte ha. Nej, nu ville de aldrig mer hyra av GHAB, risken att få flytta igen var för stor. I stället köpte de en lägenhet. Det är där vi sitter nu. Åke dricker kaffe och bjuder på bullar. Han skrattar ofta. Men är fortfarande besviken över hur GHAB skött ärendet.
Och där skulle den här historien kunnat vara slut. Vare sig han eller de andra hyresgästerna bestred uppsägningen – vilket betyder att de accepterat att flytta.
Men historien fortsatte. För efter ett inslag i nationell tv och artiklar i lokaltidningarna var debatten igång.
Men på sociala medier var det inte så mycket det där som Åke Vigren och hans fru är ledsna för, att de inte bjudit in till möte utan fick meddelandet via telefon, som debatterades. Utan att Åke, hans fru och två andra hyresgäster är svenskar som får flytta – ”till förmån för ensamkommande flyktingbarn”.
På facebook startades ”Grumsgruppen” som har till syfte att ”Meddela politikerna att de inte får tvångsdeportera arbetarfamiljer i Grums till förmån för inflyttade invandrare. Vi accepterar inte sådana extrema rasistiska yttringar i Sverige. Inga angrepp på de inflyttade invandrarna eller de infödda familjerna accepteras. Det är politikerna som är ansvariga och därmed de som ska ställas till svars för detta flagranta rasistiska tilltag.”
Grums kommun och Grums hyresbostäder anklagades plötsligt på sidor som Sweden Confidential och Avpixlat för ”svenskrasism”. Minst två polisanmälningar har upprättats. Den ena om olaga hot efter att en tjänsteman blivit hotad.
Och i slutet av juni ansökte Victoria Wärmler som tidigare suttit i Grums kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna om demonstrationstillstånd för att protestera. Demonstrationen ska hållas på lördag.
Golvet i kommunhuset i Grums är så grönt att de nästan slår emot en. Allt jag ser när jag följer med kommunens arkivarie till det rum där alla handlingar kring ”svensk-avhysningen” finns är grönt, grönt plastgolv. Jag blir anvisad till ett litet bord för att läsa igenom alla de mejl och webbkommentarer som kommit till kommunen och GHAB. Jag frågar arkivarien om hon vet hur många det är.
– Jag räknade i början, men sen blev det för många. Någon sa att det var runt 120. Men det har kommit fler sedan dess.
En halvtimme går. Jag läser igenom mejl som:
”I apartheid-tidens era så var de svarta och färgade tvungna att flytta när befolkningen skulle bytas ut. Detta påminner starkt om den tiden. Men var det fel då så bör det väl vara lika fel nu”.
”Fyfan säger jag. Tvinga lojala hyresgäster som bott i sitt hem i 50 år att flytta till förmån för skäggiga ”barn”! Etnisk rensning, jomenvisst! Så länge det är svenskar som jagas iväg är det helt okej, eller hur? DET ÄR NI SOM ÄR RASISTER, INTE VI!”
”Har du ingen skam i kroppen som säljer ut ditt folk för att bereda plats för rasfrämlingar? Du är en opportunistisk häxa och ingenting annat. /…/ Hur framtiden sedan blir för våra vita barn, vårt kött och blod är väl ingenting du bryr dig om?”
På balkongen frågar jag Åke om han tycker att han blivit utsatt för rasism. Om han tror att det är på grund av hans hudfärg eller etnicitet som han fått flytta till bostadsrätten i stället.
Åke skrattar.
– Nej, verkligen inte. Nej, så kan jag inte se det. Det är vi OCH de ensamkommande flyktingbarnen som blir utsatta för det här. De har inte heller bett om att få flytta.
Och ”vi” i det här fallet är inte bara de fyra hyresgäster som traditionell media och sociala medier skrivit om. För sex hyresgäster har råkat glömmas bort.
I trappuppgången där den så kallade svensk-deporteringen ägt rum, bodde även sex asylsökande i Migrationsverkets lägenheter. Inte heller de fick bo kvar – trots att de inte är födda i Sverige.
Annika Lomarker är vd för GHAB och kommunchef i Grums. Hon verkar inte förstå min fråga när jag undrar varför de inte gått ut med den informationen.
– Jag förstår inte varför vi skulle göra det. Jag vet inte vilka som bott i enskilda lägenheter – bara att Migrationsverket hyrt.
Men är det inte en rätt relevant information om ni anklagas för rasism mot svenskar att berätta att alla i trappuppgången får flytta – även asylsökande?
– Jag vet inte. Vi har inte tänkt på det på det sättet.
På lördag planerar den så kallade ”Grumsgruppen” att hålla en demonstration. Trots att kommunhuset är stängt har demonstranterna sökt tillstånd för att tåga mellan hotellet i Grums och fram till kommunhuset.
– Det är ju alltid stängt på lördagar så jag vet inte hur de tänkt när de valde dag. Om det är för att folk från andra platser ska kunna åka också, säger Annika Lomarker.
Johan Ekstam som är chef för ordningssektionen inom polisområde syd säger att eftersom frågan varit så infekterad, kommer polisen bevaka demonstrationen.
– I och med förspelet och den hätska debatten med bland annat två polisanmälningar så kommer vi närvara. Men vi har undersökt läget så gott vi kunnat och tror inte att det kommer bli några större problem. De har ansökt om tillstånd för att hålla en opolitisk demonstration utan symboler, vilket innebär att man inte kommer bära de främlingsfientliga märken som man annars skulle kunna vänta sig.
Men. Som så många gånger tidigare. Det är inte demonstrationen i sig som polisen oroar sig för. Utan att det skulle dyka upp motdemonstranter utan tillstånd och gå till motattack.
– Men vi har inte fått några indikationer på att det.
Åke Vigren går in och hämtar ännu en kopp kaffe. I vardagsrummet står ännu kartonger ouppackade. Han kommer tillbaka och ber mig ta en bulle som han dukat fram på bordet mellan oss. Den smakar hembakad.
Åke har läst om demonstrationen. Men han har inte läst vad som står på Internet eller i de mejl som kommit till kommunhuset. Han säger att han hoppas att de demonstrerar för att han och de andra, även de asylsökande, fick så dålig information om vad som skulle hända.
När han förstår att de ska demonstrera för att han utsatts för rasism, slår han ut med händerna.
– Jag hoppas att ingen jag känner går på den demonstrationen.
Det är den tidigare Sverigedemokraten Victoria Wärmler som ansökt om demonstrationstillstånd. Men hon vill inte uttala sig i media. I stället får jag tala med Bibbi Andersson som är en av fyra administratörer av Grumsgruppen som står bakom demonstrationen som planeras på lördag.
Hon presenterar sig som ”vare sig rasist, nazist eller något annat sådant. Jag är en vanlig kommuninvånare”. Hon berättar att trots att det på deras facebooksida står att de är emot tvångsdeportationen av arbetarfamiljer till förmån för inflyttade invandrare inte alls handlar om att ställa svenskar mot invandrare.
– Nu har de flyttat på vita till förmån för invandrare vilket är fel. Även för invandrarna. Och vi hade gjort samma sak som nu även om det handlat om barn, utvecklingsstörda eller några andra som tvingat dem att flytta, säger hon.
Jag frågar henne hur en sådan formulering hade sett ut och hänvisar till den påhittade löpsedel med bild på Grums socialdemokratiska kommunalråd Torbjörn Bood som gruppen har som omslagsbild på sin namninsamlingssida. Där står det: ”Jag är inte rasist-men jag väljer hellre en utländsk framför en svensk familj”.
-Ja, då hade det väl kunnat stå ”Jag är inte specialist – men jag tror att de med Downs syndrom smittar så jag väljer att flytta på folk”.
I trappuppgången bodde även en familj som är asylsökande, som fått flytta. Varför har ni inte engagerat er för dem?
– Gjorde det? Det visste jag inte. Varför har kommunen undanhållit det för oss!? Det är lika upprörande att de fått flytta. Vad är det för trygghet?
Är det så du ser det – att kommunen undanhållit det?
– Ja, de vet mycket väl vad syftet med vår demonstration är och att vi hade velat ha med dem i demonstrationen också. Genom att undanhålla informationen får de oss att framstå som rasister.
Att gruppen och demonstrationen lockat till sig personer med högerextrema åsikter är ett problem tycker Bibbi Andersson. Hon och de fyra andra administratörerna tar bort medlemmar som har för extrema åsikter. Bland administratörerna finns en tidigare Sverigedemokrat, en person med kopplingar till Nationalsocialistisk front och en person som på sin facebooksida gillar ”Svenskarnas parti”, ”Vi gillar lika” och ”Nej till gratis körkort och alla särrättigheter för invandrare”.
Var drar ni gränsen för vilka som får vara med i gruppen?
– Jag är inte så insatt i de där partierna. Men jag skulle tro att om man är med i typ… ”Hitlers parti” då är man inte välkommen. Och vi har ju personer i grupptoppen som varit med i de här kretsarna och känner vet vilka som är mer extrema i vad de tycker och som kan skapa problem. De får inte vara med i gruppen eller på demonstrationen.
Hur ser du på att sådana personer lockas till er demonstration?
– Vi förstod det kunde bli så och därför har vi kontaktat polisen. Det är synd för vi vill ha en demonstration som är öppen även för invandrare. Det här är ju något som drabbat även dem. Det vi vänder oss mot är inte flyktingbarnen utan hur politikerna använder människor som brickor i sitt maktspel. Det är fel tycker vi. Jag har skrivit till alla i gruppen att de måste acceptera och försöka bete sig även om det är invandrare med på demonstrationen. Känner de att de inte kan gå bredvid en invandrare får de gå bakom eller framför. Och jag ska försöka få tag i invandrarfamiljen som du säger bodde i trappuppgången och bjuda in dem till demonstrationen. Om de inte kommer ska jag personligen bära en skylt för dem.
Bibbi Andersson berättar att hon tror att tidigare tvångsflyttningar av hyresgäster lett fram till att reaktionerna den här gången blivit så kraftig. Hon berättar om hyresgäster som fått besked om att deras boenden ska rivas, som tvingats flytta men där husen sedan fått stå kvar och nya hyresgäster flyttat in. Hon pratar länge om att hon och många andra känner sig svikna av kommunen. Att det är som att något nu kokat över.
– Varför ska Grums kommun vara i bottenslammet hela tiden? Vi hamnar alltid sist i alla listor – sämst på utbildning, sämst boende, sämst vård. Grums har blivit en kommun för politiker – inte för invånarna. Ingen frågar vad vi vill och tycker.
Men varför tror du att politikerna tagit det här beslutet?
– Ja, jag vet faktiskt inte. Kanske kan man vända på det. Kanske är politikerna smygrasister och visste att ilskan över tvångsflytten av svenskarna skulle gå ut över flyktingbarnen?
På kommunhuset i Grums finns ett brev som inte är som de andra. Det innehåller inga hårda ord. Inga beskyllningar om rasism mot svenskar eller någon annan. Inget hat.
Brevet kommer från de ensamkommande flyktingbarnen som nu bor på en adress i Slottsbron precis utanför Grums.
Jag frågar Åke om han har hört talas om det. Han ser förvånat på mig och lyfter på sig lite ur stolen av nyfikenhet.
– Nej? Vad står det där?
Det står att de är ledsna och tycker synd om er som tvingats flytta. Och det står att de inte vill flytta till Järpegatan för att de är rädda.
Det blir tyst.
Vad känner du?
Åke kan inte svara utan pekar på sin arm. Där har huden knottrat sig. Han har tårar i ögonen.
– Ja… det känns som att… det är vi tillsammans som har drabbats av allt detta.
