Var femte kvinna är rädd för att åka hiss
Bara i Europa fraktas hundratals miljoner människor i höjdled varje dag och i moderna flerfamiljshus är hiss ett absolut krav om byggnaden har fler än två våningar. Likväl upplever så många som 12 procent av hyresgästerna att det är obehagligt att åka hiss, visar Hem & Hyras Skopundersökning bland 1 000 hyresgäster. Ena halvan av befolkningen sticker ut rejält vid en analys av svaren. Medan bara 4 procent av männen besväras av hissresor upplever hela 19 procent av kvinnorna obehag över att använda hiss. Av förklarliga skäl är motviljan också större bland individer som bor på orter med färre än 20 000 invånare.
Statistiskt sett finns inget som helst fog för hissrädsla, ur ett rent olycksperspektiv. Den europeiska hissorganisationen ELA rapporterade i fjol in 14 dödsfall med koppling till personhissar – från medlemsländer med mer än en halv miljard invånare totalt. Det gör hissen till världens i särklass säkraste transportmedel.
När människor kommer till skada finns det sällan någon koppling till höga höjder eller det slutna utrymmet, berättar Fredrik Gustafsson, säkerhetsexpert på Kone.
– En av de vanligaste orsakerna är att hissen inte stannar helt i höjd med våningsplanet, vilket gör att man kan snubbla och slå sig. Det förekommer också att folk blir knuffade av en stängande dörr och trillar.
Att en hiss skulle hamna i fritt fall och krascha är tekniskt omöjligt, fortsätter han.
– Sedan 1850 finns ett överhastighetsskydd som drar i nödbromsen om hissen rör sig för snabbt nedåt. Moderna hissar håller för mer än tio gånger den maxvikt som står angiven, och själva konstruktionen är ännu starkare.
Inte heller finns det någon risk för att syret ska ta slut i hisskorgen.
– Det finns tillräckligt med glipor och springor för att syret aldrig ska ta slut. Däremot kan det bli varmt och olustigt där inne.
Hissfobi är i första hand inte kopplad till höjdrädsla utan räknas som en form av klaustrofobi. Såvida man inte befinner sig i en glashiss med svindlande vy över livet nere på marken är det i första hand det tillslutna utrymmet som skapar oro och ångest.
Instinkten att undvika platser där flyktvägen är spärrad har människan burit med sig sedan vårt släktes uppkomst, och var en gång i tiden livsviktig för att överleva faror. På det viset är rädslan för hissar fullt naturlig, om än fullkomligt onödig, resonerar psykologen Kerstin Hellström.
– Den här typen av rädsla utvecklas lätt eftersom den finns i vår grund. Det är mycket svårare att utveckla en rädsla för betydligt farligare saker, som till exempel att köra bil.
Klaustrofobi, och därmed även hissfobi, går ofta att spåra tillbaka till en händelse i uppväxten, berättar hon. Kanske har man blivit instängd i en garderob eller på en toalett och tyckt att detta varit läskigt.
– Även hörsägen kan påverka hissfobin. Man hör talas om någon som fastnat i hissen under dramatiska former och får en bild av att detta är något farligt, säger Kerstin Hellström.
Att mångdubbelt fler kvinnor än män svarat att de inte gillar hissar är i linje med vetenskapliga studier. Överlag har kvinnor fler specifika fobier, berättar Kerstin Hellström. Att män i alla tider har utsatt sig för fler farliga situationer än kvinnor kan ha bidragit till en viss resistens. Ännu tydligare indikationer går att finna i uppfostran av våra barn.
– Pojkar pushas på i uppväxten, medan flickor blir mer skyddade. Då vidmakthåller man rädslan hos flickorna medan pojkarna får större chans att utmana sina rädslor.
Inte sällan präglas hissfobin av föreställningen att luften ska ta slut i det tillslutna utrymmet. Andra känner i första hand en oro över att de ska tappa kontrollen. Att de gör bort sig totalt, får panik, kissar på sig eller ställer till med något annat pinsamt. Det finns dock inga tecken på att kvinnors obehag inför hissar har att göra med en rädsla för att utsättas för övergrepp, menar Kerstin Hellström.
– Om någon obehaglig person går in avstår man kanske hissen just den gången, men man blir inte rädd för hissar i det stora hela.
Lyckligtvis är hissfobi i de flesta fall enkel att behandla. Först måste man gå till botten med rädslan och sedan exponera sig för den.
– Nyckeln är att ta reda på hur saker och ting egentligen ligger till i stället för att följa felaktiga föreställningar.
- I Sverige är det säkert att åka alla hiss-modeller, men ju modernare den är desto högre är kraven. Äldre hissar stannar oftare.
- Alla nya hissar har ett nödljus som slås på om strömmen skulle försvinna.
- Alla hissar från 1998 och framåt har en knapp som kopplar till larmcentralen.
- Hissar ska besiktigas årligen. En skylt på synlig plats ska visa när senaste kollen skedde.
- Hitta pudelns kärna. Vad är det du tror är farligt? Att luften tar slut eller att hissen hamnar i fritt fall? Sök reda på fakta!
- Identifiera ”fienden”. Vilken typ av hiss är du rädd för? Studera och träna på just denna hisstyp.
- Träna – länge nog. Exponera dig genom att åka hissen upp och ner. Fortsätt tills du börjar må lite bättre. Om du avslutar medan du mår lika dåligt som i början har du inte kommit någonvart.
- Ta med en vän. Att ha någon med sig i hissen gör det i regel lättare att utmana sin fobi.
- Förbered för ett stopp. Kom i förväg på något du kan sysselsätta dig med om hissen skulle stanna. Städa väskan, skriv julklappsrim eller ta upp en bok att läsa.
- Sök hjälp. Ofta räcker det med ett enda besök hos psykolog eller KBT-terapeut samt några veckors träning på egen hand för att råda bot på problemet.
