”Vi får aldrig ge upp”
När vi går ner till Friskväderstorget för fotografering så säger var och varannan människa hej eller kommer fram för att prata och kramas.
Janna Atta är inte bara ordförande i den lokala Hyresgästföreningen, hon är också styrelseledamot i Islamiska kulturföreningen, ersättare i stadsdelsnämnden (S), nämndeman i tingsrätten, arbetsplatsombud på jobbet, nyss avgången styrelseledamot i Kommunal Västra Hisingen och aktiv medlem i Eritreanska Föräldraföreningen. Med mera.
– Men familjen är mitt största och viktigaste uppdrag, säger Janna Atta.
Och så ett heltidsarbete i äldreomsorgen. Hur hinner man med allt det?
– Hinner och hinner. Om man vill kan man skapa tid. Det kanske inte blir så mycket tid över för Janna, men så är det när man är föreningsmänniska.
Sitt första ideella uppdrag hade hon i Röda Korset i Örebro när hon kommit till Sverige från Eritrea i början av 90-talet.
– I Eritrea fanns inget sådant. Jag tycker att jag föddes när jag kom till Sverige. Mitt liv började då, säger Janna Atta.
När hon kom till Biskopsgården såg hon inte problemen, säger hon. Men ju mer hon rotat sig, desto tydligare har de blivit. Samtidigt har våldet och brottsligheten tagit alltmer plats de senaste åren.
– Man ser barnen växa upp. En del lyckas, en del lyckas inte, och ibland är det jättejobbigt att se. När två killar gick bort för två år sedan var jag väldigt upprörd. Och nu i mars hände det igen. På tre dagar orkade jag inte prata om det, jag sade nej till alla journalister som ringde. Jag var riktigt deppig.
Janna Atta menar att det absolut största problemet i Biskopsgården och Göteborg är segregationen.
– För ungarna som föds här är det katastrof. Var hör de till? De känner sig inte som svenskar fast de är födda här, det är skrämmande. I skolan är det 99 procent invandrare, och jättemånga har inte betyg som räcker till gymnasiet. De kan inte ens gå yrkesskola. När ska de komma in i samhället?
Samtidigt är det otänkbart för Janna Atta att sluta kämpa.
– Tröstlöshet är en tillfällig känsla. Vi får aldrig ge upp, vi lever i en omgivning och ett samhälle som vi måste påverka. Men vi måste jobba hårt för att rädda nästa generation.
Ansvaret ligger både hos familjerna, skolan och övriga samhället, menar Janna Atta. En enkel åtgärd för att bryta segregationen i skolan vore till exempel att bussa eleverna, som har varit på förslag i Malmö.
– Torslanda och Biskopsgården är samma stadsdel inom kommunen. Hur många invandrare finns det i Torslanda? Man borde blanda klasserna, det hoppas jag händer i framtiden.
LÄS MER:
Den lokala hyresgästföreningen i Biskopsgården bildades 2008 och har cirka 300 medlemmar
Föreningen driver flera olika projekt.
*Läxhjälp.
*Träffpunkt för ungdomar.
*Mammagrupp, som bland annat går regelbundna kvällsvandringar.
*Grupp för unga mammor.
*Resor till Ullared, Skara Sommarland och liknande.
På gång 2015:
*Pappagrupp.
Dessutom hyr föreningen ut sina lokaler till stormöten, kalas, sorgehögtider och liknande. En viktig funktion i en stadsdel där många familjer är extremt trångbodda.
Ålder: 49 år.
Bor: Hyresrätt i Biskopsgården.
Yrke: Arbetar i hemtjänsten.
Familj: Man och 19-åriga tvillingar, en son och en dotter.
Övrigt: Älskar att resa. ”I mars reste vi till Istanbul och lämnade både 19-åringar och alla mobiler hemma. Natten efter att vi kommit hem så inträffade skjutningen på Värväderstorget. Men det blev i alla fall fem nätter i lugn och ro och jag hann träffa gubben.”
Att leva med fulltecknad fritid:
”Min man och mina systrar säger att jag borde ta det lugnare och tänka på hjärtat. Men jag trivs när jag kan hjälpa andra. Om jag får tre dagar ledigt utan något att göra så känns det bara konstigt.”
Att vara tonårsförälder i en våldsdrabbad stadsdel:
”Jag har tusen ögon och en mobiltelefon. Sedan har vi tack och lov fått ganska lugna barn. Men det är klart man är orolig.”
Vikten av att delegera:
”Det är viktigt att bygga upp en bra styrelse med personer som passar i sina roller. De första åren arbetade jag och Abdi Abdikadir (projektledare Hyresgästföreningen) nästan 150%, men nu ser vi resulatet, föreningen står på egna ben.”
