Äntligen fri, men jag kände bara ensamhet

​Det var en iskall nyårsafton 1969 det hände. Det rådde snöstorm och svår halka ute. Mina pengar hade inte räckt till att köpa vinterdäck till min slitna och rostiga Opel Kadett som jag hade fyllt med allt lösöre som gick att packa in i det skruttiga fordonet. Det skulle bli en farofylld resa jag gav mig ut på, en resa på blankslitna sommardäck.

Det hade redan blivit mörkt när jag gav mig av från mitt barndomshem i Sävedalen utanför Göteborg med destination Borås. Trots att jag sen flera månader tillbaka hade fyllt tjugofem år, hade mina föräldrar inte gett mig tillåtelse att flytta hemifrån förrän nu. Men nu hade jag fått jobb i Borås samtidigt som jag blivit värvad som cyklist och skidåkare av IK Ymer i samma stad. Det gjorde det omöjligt för föräldrarna att hålla mig kvar hemma.

Jag var på väg till mitt livs första egna bostad, till en pytteliten etta på bottenplanet på Nämndemansgatan 52 i bostadsområdet Dammsvedjan i södra Borås. Lägenheten låg i ett flerbostadsområde från 40-talet. Stenhuset var rödmålat men det upptäckte jag inte förrän dagen därpå, på nyårsdagen, när jag stack näsan utanför dörren. Området med sina målade stenhus såg riktigt trivsamt ut där det låg inbäddat i vit djup snö. De höga tallarna runt husen gjorde att området kändes tryggt.

Jag hade inte en enda möbel med mig till mitt nya hem. Nyårsnatten tillbringade jag därför på en madrass på golvet. Jag tror inte ens att jag inväntade tolvslaget innan jag somnade, men jag minns att jag hade tänt ett stearinljus på golvet bredvid madrassen för att försöka framkalla någon slags myskänsla, något som dessvärre inte lyckades särskilt bra.

Kylan hade gjort att lägenheten nu var helt utkyld. Plötsligt tyckte jag synd om mig själv, när jag låg där på madrassen. Jag hade längtat så länge efter denna frihet, men när den äntligen kom kände jag mig bara ensam.
Jag minns inte längre hur mycket jag betalade i hyra för ettan, men det kan inte ha varit många hundralappar i månaden. Å andra sidan var jag totalt barskrapad efter att i flera år ha finansierat mitt liv med studielån. I den mån det blev något över av mina lån, gick dessa pengar rakt ned i det svarta hål som kallas idrottslig verksamhet.

Men sex dagar senare skulle jag tillträda mitt livs första journalistjobb – på tidningen Västgöta-Demokraten i Borås. Då skulle det trilla in pengar varje månad. Så ekonomin kunde knappast bli sämre i alla fall.
Jag stannade kvar i min etta på Nämndemansgatan i ett år. Därefter var det dags att leta efter en ny etta. Innan jag flyttade från Borås till Stockholm 1977, hade jag redan hunnit avverka tre stycken.
» Elisabet Höglund
Ålder: 66. Gör: Frilansjournalist, författare och konstnär. Bor: Stuga på landet i Tungelsta. Månadskostnad: Cirka 4 000 till 5 000 kronor i månaden. Gör helst hemma: Arbetar, skriver och målar samt lagar mat och tränar. Favoritmöbel: Sängen (det är mysigt att sova).