HemHyra.se använder sig, precis som flertalet andra webbplatser, av cookies för att förbättra servicen för er besökare. Läs mer om Cookies

Susanna Skarrie, Chefredaktör/ansvarig utgivare/vd

Det byggs inte för de allra mest utsatta

Det byggs helt enkelt inte tillräckligt mycket

”Jag vill inte tillbaka till en institution. Det här är mitt hem!” Håkan Flemström är bestämd. Han vill inte flytta till det nya boendet i Trollhättan. Och han vet vad han talar om – hans tid på institution på 80-talet var allt annat än ett hem. Rummen var trånga och ­personalen elak.
När jag hör honom kastas jag tillbaka till mitt sommarjobb under många skolår – en institution för unga och gamla med utvecklingsstörning som låg utanför min födelsestad. Åtta låga hus på en vacker sjötomt, men på behörigt avstånd från resten av stadens invånare. Barn, unga och gamla som levt hela sina liv där, med helt skilda behov av hjälp och stimulans men med små möjligheter att få det de behövde.

När Håkan Flemström talar om den elaka personalen tänker jag att han kunde ha menat mig (även om vi aldrig mötts, Håkan och jag). Jobbet som vårdare var stressigt och på nätterna var jag ensam i ett hus med två avdelningar. Skräcken att två barn skulle börja krampa sam­tidigt och ställets enda sjuksköterska inte hinna dit höll mig vaken.
Det är lätt att bli snarstucken och otrevlig i en sådan situation.
Min moster jobbade under flera år på samma ställe. Hon hade en kollega som var känd för sin elakhet mot de boende och för att hon älskade att fika. Inte bara personalens fikabröd utan också de boendes försvann snabbt ner i ­hennes mage.

En dag fick min moster och hennes ­kollega nog. De bakade en sockerkaka och hällde laxermedel i smeten. Skrev sedan en tydlig lapp till den fikaglada kollegan om att kakan var till ­barnen på avdelningen – enbart – innan kollegan tog över kvällspasset.
Nästa dag var den elaka sjukskriven för svåra magbesvär. Kakan var borta. Inga barn sjuka.
Vilken effekt den historien fick vet jag inte. Men jag var lättad när jag några år senare fick veta att institutionen skulle läggas ner och barn och vuxna flyttas till eget boende inne i stan.

Så när vår reporter Eva Jacobsson slår fast att institutionerna är på väg tillbaka är det ett hårt slag i magen. 60 procent av landets kommuner har brist på ­särskilt boende för dem som behöver och har rätt till det. Det byggs helt ­enkelt inte tillräckligt mycket.
Håkan Flemström, Carl Gillberg och Sandra Gustafsson med familjer, som du möter i vårt reportage, vet vad det innebär i realiteten. En slitsam vardag och oro för framtiden kan mala ner den starkaste familj. 25-åriga Sandra bor fortfarande hemma hos sina föräldrar i brist på alternativ. Föräldrarna Nina och Göran Gustafsson tar hand om ­henne dygnet runt men känner sig ändå otillräckliga. ”Familjen håller på att krascha”, säger Nina.

Vi bor i ett av världens rikaste länder – och vi har inte råd med en värdig tillvaro för de mest ut­satta. Något måste vara sjukt fel!

Fler krönikor av Susanna Skarrie
Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.