En dag vid kvarnen

Mitt liv kan för närvarande beskrivas som en symfoni som består av tre olika satser, nämligen: ”massor av människor”, ”en del människor” och ”nästan ingen alls”. Var och en upptar omkring fyra månader av året och även om det ofta finns en smula av dem alla i varje enskild månad är de tydligt åtskilda och flyter aldrig samman.

”Massor av människor”, det är när jag är i kontakt med läsarna, med förläggare och journalister. ”En del människor” inträffar när jag åker hem till Brasilien, träffar gamla vänner, vandrar längs Copacabanas strand, går på en eller annan tillställning men för det mesta håller mig hemma i bostaden.

Den sats jag i dag skulle vilja berätta lite om är den som jag kallar ”nästan ingen alls”. Kvällsmörkret har just lagt sig över de tvåhundra invånarna i denna pyreneiska by, vars namn jag föredrar att hålla hemligt och i vilken jag för inte så länge sedan köpte en ombyggd kvarn. Varje morgon är jag uppe med tuppen, jag äter frukost och går ut och går bland korna och fåren och majsfälten och slåtterängarna. Jag betraktar bergen och till skillnad från under satsen ”massor av människor” funderar jag aldrig över vem jag är. Jag har inga frågor och inga svar, jag lever helt och hållet i nuet, medveten om att året består av fyra årstider (ja, jag vet att det kan låta som en självklarhet, men ibland glömmer vi faktiskt bort det), och att jag förändras precis som landskapet omkring mig förändras.

Just nu är jag inte särskilt intresserad av vad som händer i Irak eller Afghanistan. Som alla andra som bor på landet tycker jag att den viktigaste nyheten är väderprognosen. Alla som bor i en liten by vet om det kommer att bli regn, om det kommer att bli kallt eller blåsa hårda vindar, eftersom det har en direkt inverkan på deras liv, deras planer och deras skördar. Jag ser en lantbrukare som arbetar på åkern. Vi säger ”god morgon” till varandra, diskuterar den sannolika väderutvecklingen och återgår sedan var och en till sitt, han till sitt plöjningsarbete och jag till min långa promenad.

När jag kommer hem kastar jag ett öga i brevlådan – och där ligger den lokala nyhetstidningen. Den berättar om en dans i grannbyn, ett föredrag i en bar i Tarbes – som med sina 40 000 invånare är den närmaste större staden – och om att brandkåren i går kväll var tvungen att rycka ut därför att någon hade satt eld på en soptunna. Men det ämne som just nu allra mest engagerar och upprör traktens befolkning är nedsågningen av en rad plataner längs en landsväg som man misstänker en grupp personer för att ligga bakom, eftersom de här människorna gav träden skulden för en motorcykelförares död. Nyheten upptar en hel sida i tidningen och den ”hemliga cell” som ville ta hämnd för den unge mannens död genom att såga ner träden räcker till flera dagars artiklar.

Jag lägger mig på marken bredvid ån som rinner förbi kvarnen. Jag blickar upp i den molnfria sommarhimlen, denna ohyggligt varma sommar som har kostat 5 000 människor livet bara i Frankrike. Jag reser mig upp och går och tränar kyudo, en form av meditation genom bågskytte, och det tar ytterligare en timme av min dag i anspråk. Det är nu dags för lunch. Jag äter en lätt måltid och då får jag rätt som det är, i ett av den gamla byggnadens andra rum, syn på ett märkligt föremål med en skärm och ett tangentbord anslutet med – under över alla under – en höghastighetsledning, även kallad DSL. I samma ögonblick som jag trycker på en knapp på den där maskinen vet jag att världen kommer att komma till mig.

Jag kämpar emot i det längsta, men till slut kan jag inte låta bli, mitt finger trycker på startknappen och så sitter jag där igen, ansluten till världen: brasilianska nyhetstidningar, böcker, intervjuer jag bör säga ja till, nyheter om Irak, om Afghanistan, förfrågningar, ett meddelande om att min flygbiljett kommer att komma i morgon, beslut som måste skjutas upp och beslut som måste fattas.

Jag arbetar i flera timmar i sträck, därför att arbetet är mitt val, därför att det är mitt levnadsöde, därför att ljusets krigare vet att han har skyldigheter och ansvar. Men under den sats jag kallar ”nästan ingen alls” verkar allting på datorskärmen så oändligt avlägset, precis som den här kvarnen känns som en dröm när jag är uppslukad av någon av de andra satserna, ”massor av människor” och ”en del människor”.

Solen håller på att gå ner. Jag stänger av och världen blir återigen landsbygd, lukten av gräs, råmande boskap och herdens röst när han för tillbaka sina djur till fårhuset bredvid kvarnen.

Jag frågar mig själv hur jag kan leva i två så vitt skilda världar under en och samma dag. Jag har inget svar, men jag vet att det skänker mig en hel del glädje och att jag är lycklig när jag skriver dessa rader.Copyright c San Jordi/Paulo Coelho

Översättning av Örjan Sjögren