HemHyra.se använder sig, precis som flertalet andra webbplatser, av cookies för att förbättra servicen för er besökare. Läs mer om Cookies

Barbro Engman, Ordförande i Hyresgästföreningen

Grannen var full som ett vårdike

Det är bara att gå till sig själv, vi är inte så olika varandra när det handlar om vad som är viktigt i boendet. Trygghet kommer alltid överst. I varenda undersökning om vad människor tycker är viktigt toppar trygghet. Vår idé om vad trygghet är har inte förändrats.
 
I det hus där jag växte upp kände jag varenda kotte, deras egenheter och misslyckanden. Jag visste precis vad fru Olsson skulle säga när jag tryckte ned mina kurbitsmålade träskor hårt på varenda trappsteg. Jag kände ilningar av skräck och förväntan när vi sprang i källargångarna och risken fanns att mannen på tredje våningen skulle komma ned och jaga oss. Jag kunde springande ta mig till Britt-Marie och Lena över vinden med hönsnätsburarna. På sommaren flyttade vi utomhus med alltihop. Jagandet och springandet flyttades till gräsmattan, in i skogen och till Gustavs äng. Vi vågade oss slutligen nästan in på kyrkogården för att få fast spöket Svarta Damen.
 
Det var ingen idyll, det är det oftast inte, människor kämpar med sina liv och samhället ska härbärgera alla slags människor. På balkongen längst ned i grannhuset skrek mannen, full som ett vårdike, okvädingsord till fru och barn. Lite längre upp var balkongen alltid överfull med lakan, täcken och kuddar. Bacillskräcken hade tagit över. Folk var lite si och så, då som nu.
Men skillnaden då jämfört med nu är att alla kände varandra och samhället var inte lika uppdelat. Bacillskräcksmammans barn gick i samma klass som barnen till okvädingsmannen. De barn som var lite mer glada och mindre tyngda gick också i samma klass. Och alla handlade de av mamma som satt i kassan på Konsum i bostadsområdet. Matbutik ligger som nummer två på människors lista över viktiga saker där de bor så vi hade två av toppönskningarna på plats, trygghet och matbutik.
 
Jag har flyttat ett otal gånger sedan dess till ställen där jag inte känt en kotte på ett endaste våningsplan. Där har jag inte velat gå ned i tvättstugan utan poliseskort. Där har jag blivit rädd för folk jag mött i gången in till gårdshuset där det oftast saknades belysning. Jag har bott på ställen där man från början riktigt kunde känna att det var meningen att man skulle vara rädd. Säkerhetsdörrar och titthål i dörren har den effekten, i alla fall på mig. I ett titthål i dörren förvandlas de snällaste av människor till oformliga, uppblåsta och skräckinjagande typer som man absolut inte bör släppa in. Och det är väl vid titthålen, säkerhetsdörrarna och kameraövervakningen som skiljelinjen går. Ska vi bygga trygghet genom att förskansa oss mer och mer eller finns det hopp om mänsklighet? I dag bygger vi oss alltmer åtskilda och inlåsta. Livsstilsboende heter den mest utvecklade formen av isolering som nu sprider sig över landet. Vi behöver väl inte mer av isolering utan mer av samhörighet och hopkoppling kan man tycka.
Trygghet är också att veta att jag har pengar till hyran. Dit är det långt kvar för många. Varenda dag fattas beslut i riksdagen, i kommuner, i bostadsföretag, i Hyresgästföreningar, i bostadsrättsföreningen och i styrelsen. Det är beslut som avgör om vi ska få ett samhälle där vi lever våra liv allt mer isolerade och okunniga om varandra eller om vi kan åstadkomma ett samhälle där tryggheten kommer ur gemenskap och samhörighet och inte genom titthål, kameraövervakning och inhägnade bostadsområden.
 

Fler krönikor av Barbro Engman
Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.