HemHyra.se använder sig, precis som flertalet andra webbplatser, av cookies för att förbättra servicen för er besökare. Läs mer om Cookies

Anneli Jordahl, Kulturjournalist och författare.

Lantisar chanslösa i bostadsracet

Det första jag gjorde som nyinflyttad, hösten 1980, var att ställa mig i kö hos Bostadsförmedlingen. Jag kände ingen i Stockholm, hade ingen släkt med kontakter i fastighetsbranschen. Människor som hade råd med kontantinsatsen till en bostadsrätt var av en annan sort.
Jag gick den långa vägen till ett hyres­kontrakt i första hand. Vissa gör det. De kommer från andra länder och från småbyar i landsorten. De hamnar i ytterområden där de unga i familjen drömmer vid köksfönstret på höghusets åttonde våning. Ser ljusen från innerstan glimra. En dag ska jag …

En madrass på vardagsrumsgolvet hos en arbetskamrat blev min boplats som nyinflyttad. Hade jag vetat då att jag inte skulle få mitt första egna kontrakt förrän vid trettiosex års ålder – en etta på tjugoåtta kvadrat med sovloft – hade jag nog åkt tillbaka hem till byn.

Jag hade slutat räkna mina flyttar och tillfälliga adresser när jag efter tio år föll ur kön och tvingades ställa mig sist igen. Utan att jag noterat det hade reglerna plötsligt ändrats. Bostadssökande förväntades årligen anmäla sig för att behålla sin plats i kön. Börja om från början. Börja om på nytt, varför ska man sörja … en gammal svensktoppslåt ljuder i mina öron.
I en hård stad fick till slut även jag kompisar. De hade släktingar med kontrakt som de kunnat ta över. Föräldrar som fixade eller köpte. Eller så köpte de en lägenhet. ”Bostadskarriär” var ett nytt ord jag lärde mig.

När vänner och bekanta åkte på långresor eller vikarierade i annan stad hyrde jag deras lägenhet, med visst pålägg för slitage.
När jag äntligen hamnade först i kön var jag sambo och knappast i akut behov av ett kontrakt. Men jag blev så lycklig av tanken på ett förstahandskontrakt på Södermalmadress att jag blev särbo. Efter sexton år i kö kunde jag naturligtvis inte tacka nej.
Så fin den var! Högt i tak, stora fönster med djupa fönsterkarmar. Inte gjorde det mig något att toaletten var så liten att jag var rädd att inte få med mig stussen in.

Nu inleddes min ”bostadskarriär”. Bodde plötsligt i en spatiös tvåa i Hammarbyhöjden. Den ombildades till bostadsrätt, och jag förfasade mig. Yrade till mina kompisar: ormen har kommit in i paradiset! Jag blev sambo igen och trångbodd. Så sålde jag och köpte nytt. Hur kunde det bli pengar över när jag köpte större i Bagarmossen? Uttrycket ”bostadskarriär” fick en ny dimension.

När jag skriver detta hör jag på radionyheterna om ”ett stort inflöde av irakier” till Södertälje. Uttrycket är frånstötande, som om det gällde en gräshoppssvärm. Bostadsnöden leder till att flera familjer tvingas dela ett enda rum.
Nog för att jag levde otryggt under mitt kappsäcksliv, men ingen kunde hota mig med utvisning. Hur många år dröjer det innan de från Irak kan göra sina ”bostadskarriärer”?

Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.