Märklig logik att jobbskyddet får kosta – men inte hyresskyddet

Den svenska modellen.

Ett begrepp som används i alla möjliga (och en del omöjliga) sammanhang.

Men en central del av ursprungliga betydelsen är att vi i Sverige är ett förhandlande folk. Sedan 1930-talet är staten överens med fack och arbetsgivare om att det är de senare som i första hand gör upp om tagen på arbetsmarknaden. Samma förhållande gäller i princip även på hyresområdet där främst Hyresgästeföreningen har i uppgift att företräda den enskilde.

Svenskar verkar helt enkelt att gilla att sitta ner och snacka sig fram till lösningar – snarare än att att stämma varandra i domstol, med hjälp av advokater som jobbar på spekulerad provision av skadeståndsbeloppen vid eventuell rättegångsseger.

Detta kan man tycka vad man vill om men det får vissa konsekvenser.

Som att lagstiftningen runt de sektorer i samhället som i huvudsak regleras i förhandlingsmodeller är begränsad. I Sverige finns exempelvis varken statliga minimilöner eller hyrestak.

Det bärande skyddet för dig som enskild ligger i att du är med i den folkrörelse som fått i uppgift att förhandla för dig eller juridiskt företräda dig i tvister gentemot en arbetsgivare eller hyresvärd.

Men som med det mesta annat finns en liten hake – och den stavas som så ofta pengar. Ett medlemskap i ett fackförbund eller i Hyresgästföreningen är inte gratis, även om summan för den senare som regel är rejält mycket lägre än för facket.

LÄS OCKSÅ: När 80 kronor gör skillnad – kommunerna som ger stöd för medlemskap

Så vad göra för hyresgäster som lever på existensminimum och har svårt att klara till och med de 80 kronor per månad som för de flesta av oss ändå är en rätt hanterbar kostnad?

Inte särskilt mycket visar det sig i Hem & Hyras granskning av frågan i ett stort antal mellansvenska kommuner.

Den som inte kan betala kammar i normalfallet noll hos socialen – för den redan mest utsatte rivs ännu en maska upp i ett redan glest skyddsnät. Däremot slantar kommunerna upp fackavgiften för den som behöver.

En logik som är svår att förstå om den politiska sfären menar allvar med att även den av våra svenska förhandlingsmodeller som gäller hyresboendet är värd att bevara. Varför ska det anses vara mindre skyddsvärt att ha en trygghet runt sitt hyresboende än runt sin eventuella anställning?

Bennjamin Andersson från Storå har just tagit klivet upp i vuxenvärlden och fått sämsta möjliga start, med stora skulder som pressar in honom i ett liv på existens-minimum. Nu verkar han vara en kille som den hårda vägen lärt sig att prioritera. Varje månad tar han kostnaden på 80 spänn för att vara med i Hyresgästföreningen, trots att han egentligen inte har råd.

I min värld torde det offentliga ha förutstättningar att göra samma prioritering – och pröjsa för killar och tjejer som Bennjamin. Så kan den uppväxande generationen fortsätta att snacka sig fram till lösningar även i framtiden.

Vi gillar ju det här i Sverige. Det är vår modell.

Eller?