Ruffel och båg i stället för rättvisa

Boendekarriär är ett begrepp som återkommer lite då och då i spalterna och i bostadsdebatten. Vad som ligger i botten och vad som ligger i topp på bokarriären borde väl hänga ihop med vad var och en av oss vill ha ut av vårt boende. Men ofta hör man att politiker, debattörer och skribenter menar att toppen på karriären är den egna villan och i botten ligger den hyrda lägenheten.

 

Får de frågan om de verkligen menar att hyresrätten har bottenplaceringen rycker de till och säger att: O nej då, inte då, naturligtvis inte, de har själv bott i hyresrätt så det ska då ingen komma och påstå att de menar något sådant med sitt karriärsnack. Hyresrätten är givetvis precis lika bra som villaboendet, bedyrar de och hux flux finns ingen boendekarriär för alla former av boende befinner sig plötsligt på samma karriärsteg.

 

Bostadspolitiken drivs av denna underliggande uppfattning om vad boendekarriär är för något. Det är därför politiker av alla sorter, kulörer och fasoner driver att hyresrätten ska ombildas till bostadsrätt. Utanförskapsbegreppet breder ut sig till allt fler områden. Det ses helt enkelt som en del i karriären att bli ägare till sin bostad. Vad som är på den politiska innelistan och vad som är på utelistan är viktigt. Det är det som avgör vilken skattepolitik vi har, vilka avdrag och bidrag som delas ut, det vill säga vilka boendeformer som gynnas och vilka som missgynnas.

Men först och främst handlar det om att över huvud taget ha någonstans att bo. Bara det är en ansträngning. När jag flyttade till Stockholm första gången bodde jag inneboende på Östgötagatan. Två pytterum utan kök och dusch, som jag fick efter att ha ränt runt till en massa skumma uthyrare med kontoret på fickan. Det var inte att tänka på att tjafsa om hyrans storlek eller innehållet i kontraktet, om det ens fanns något sådant. Då gick lägenheten till någon annan.
Jag hade precis fått mitt första jobb och engagerat mig i facket. Där gick det ut på att ha ordning och reda, reglerad befordringsgång, fasta jobb och rättvisa löner. Något som liknade ordning, reda och rättvisa förekom inte på bostadsmarknaden. Inte då och inte nu.

När jag började jobba i Stockholm igen många år senare hamnade jag återigen på Östgötagatan, denna gång i en andrahandsetta med gasspis i huset bredvid de pyttesmå rummen. Inte vet jag om det kan räknas in i begreppet boendekarriär, det hade ju trots allt tillkommit en spis och en dusch. Lägenheten ansågs vara möblerad. Det fanns en säng, en soffa och ett matbord med två stolar vilket drog upp hyran väsentligt. Jag hade innan dess bott i andrahand i Haninge. Där fanns all möjlig utrustning, till exempel kattingång i balkongdörren. Den fungerade som en inbyggd aircondition som visserligen inte gick att stänga av men ändå, det blev i alla fall aldrig kvavt.

Jag ska dock icke klaga, jag har bott bra och tryggt för det mesta. Men man kan inte slå sig till ro bara för det. Det kommer hela tiden nya människor som utsätts för den oreda och det ruffel och båg som möter folk som bara vill ha tak över huvudet. Det måste vi ändra på.