Ta med lagen i sängen

​Det åligger det allmänna att trygga rätten till bostad.” Det är möjligt att det låter lite ålderdomligt, men jag tycker att det är en härlig mening. Man kan läsa den i en av våra grundlagar, regeringsformen. Grundlagarna är mer innehållsrika och spännande än man kan ana och de borde absolut ges ut som pocket.
Att ha en bostad är en grundläggande förutsättning för att livet ska fungera. Det är så självklart att man nästan inte vill skriva det.
Fast invändningarna är i själva verket enorma. I alla fall när det handlar om vem som ska ha ansvaret för att det byggs bostäder i tillräcklig omfattning.
För regeringsformens formulering om att ”trygga rätten till bostad” är något helt annat än att fixa till lite tillfällighetslösningar som är det politiska skede vi befinner oss i just nu.

Andrahandsuthyrning, ombildning av hyresrätter till bostadsrätter eller ägarlägenheter och olika varianter av inneboende har seglat upp som den politiska lösningen på hundratusentals människors bostadsproblem.
Det räcker inte, det är inte långsiktigt och det ger inte en enda ny lägenhet.
Regeringsformen är trots allt allvarliga grejer, men det är nog inga ansvariga politiker som har den som kvällslektyr på nattduksbordet. Fast det borde de ha.
Man kan inte skriva om den eller ändra innehållet hur som helst heller. Det krävs två beslut i riksdagen med mellanliggande val innan en enda stavelse kan tas bort eller läggas till.

Så hur gick det till när detta att ha rätt till en bostad blev en privat angelägenhet och inte ett åläggande för det allmänna?
Det finns säkert flera förklaringar till det, men utan tvekan säger det något om den tid vi lever i.

I dag drar sig politiken undan. Samhällsområde efter samhällsområde överges. Det tomrum som uppstår ska vi själva fylla i vår nya roll som kund på en marknad.
Jag träffade häromdagen en kvinna som var nära släkt med tre kunder: hennes son, hennes svärdotter och deras barn. Kund nummer ett, sonen, bodde hemma hos henne. Kund nummer två, svärdottern, och kund nummer tre, barnbarnet, bodde hemma hos svärdotterns mamma. Ingen chans på en gemensam bostad fanns i sikte. Det fanns heller ingenstans de tre kunderna kunde handla.
De affärer som är öppna, bostadsrätts- och villamarknaden, är på tok för dyra för just dessa kunders plånböcker. Så de fick satsa på bostadsförmedlingen. I den kön kan man stå länge utan att komma fram till disken. När man väl kommer fram räcker det inte att ha tillräckligt med pengar till hyran, det måste finnas ytterligare garantier.

Själv fick jag skriva på borgen för ett av mina barn när hon äntligen fick chans på ett förstahandskontrakt. Hon har jobb. Hon har försörjt sig själv i åratal. Hon har inte en enda betalningsanmärkning. Ändå ansågs hon av fastighetsägaren som ett alltför osäkert kort.
Så ser det ut för tusentals bostadssökande. Människor packar ihop sig och krånglar sig fram. Det tär på relationerna när vuxna barn inte kan flytta hemifrån. Inte heller är det så kul att tvingas bo ihop efter en skilsmässa eller att tvingas säga nej till jobb på annan ort för att man saknar bostad.

Det åligger det allmänna att läsa regeringsformen och det är bråttom!