Värden var en ansvarslös utsugare

När rödvinet flödat i några timmar brukade det sluta med att någon kallade vår hyresvärd Pinochet. Ingen hade någonsin sett värden, hyresavierna stoppades i brevlådan någon gång under natten när alla sov, ryktena gick.
Hyran skulle han ha, värdarnas diktator, men kunde han städa i trappan? Knappast.
Allt förföll. Den ansvarslösa utsugaren.
Platsen var ett hyreshus i rött tegel på Östermalm. Jag bodde där i andra hand. Det gav mig viss aktning i huset. De flesta bodde där i sjunde hand och hade inte ens sina namn på dörren.
Ingen satt säkert. Klaga högt var inte att tala om. Alla var unga, de flesta flyttade in med några bärkassar och visste med sig att man kunde jagas ut när som helst. Det här skapade en speciell atmosfär vid de peruanska potatisgrytor vi festade på tillsammans.

Att värden brukade liknas vid Chiles diktator sa kanske en del om somliga som bodde i huset, eller om tidsandan. Jag har minnen av att jag ständigt vid mina år som ung vuxen satt vid något kaffebord eller i ett vinindränkt sammanhang och hetsade mot dålig behandling. Lärare på de kurser jag tog på universitetet eller värdar, strunt samma, de var alla folk som satt det i system att förtrycka mig och mina vänner. Att tycka så visade att man var medveten.

Ettan som jag hyrde i andra hand var vitmålad från golv till tak, med undantag för ett par gula solar på köksgolvet. De hade konstnären som hyrde ut lägenheten till mig målat dit. Det fanns ingen värme att tala om. Jag eldade som en dåre i kakel-ugnen om vintrarna. Kommer ihåg de kalla fingrarna om morgnarna. Lätt skälvande av kyla när man försökte få fyr.
Det fanns inget badrum, utan jag fick tvätta mig i köket i ett gult plasthandfat.
Hyran var 250 kronor i månaden men jag fick betala 200 extra till den person som stod för kontraktet. 450 i månaden, det var ok, tyckte jag. Jag tror min smärtgräns låg vid 500. Jag svabbade av mig i min balja i köket, jag hade dubbla filtar i sängen och var ibland mörkrädd eftersom låset i ytterdörren gick att öppna om man tryckte in ett kontokort i dörrspringan.
Som alltid är det först i efterhand man vet hur bra man har haft det. För en tjugoåring i dag låter det här som drömmen. Det lite primitiva var vår chans. Jag hade en kompis i Göteborg som bodde utan kylskåp. Under vintern hängde hon en plastpåse med ost och smör utanför fönstret. En annan kompis i Göteborg delade toalett med grannen på samma våningsplan. Samt duschade i källaren.

Det här är extremt. Ändå – ibland känns det som om man ska tvingas betala för en standard som man inte har bett om. Nu är huset på Östermalm ett tjusigt bostadskomplex med svindyra bostadsrätter. Det är ordning och reda, men jag undrar om de har samma sköna gemenskap som vi hade vid vegogrytorna.
 Helena von Zweigbergk, 52.
Gör: Journalist, författare med mera. Aktuell: Har i höst kommit ut med boken ”Anna och Mats bor inte här längre.” Bor: Hyresrätt på Södermalm i Stockholm. Hyra: 14 000 kronor. Gör helst hemma: Ser tv-serier på dvd-box. Kommer inte över min tröskel: Nylongardiner.