Vi behöver prata mer om döden
Döden, döden.” Det sägs att Astrid Lindgren och hennes systrar Ingegerd och Stina inledde sina telefonsamtal på det viset. Så var ämnet liksom avklarat. Svåra besked om vänner som blivit sjuka eller gått bort måste nämnas innan andra, mer levande frågor, kunde ta vid.
Att prata om döden är svårt för de allra flesta av oss. Också att prata om HUR och VAR vi vill dö. Ändå behöver vi göra det. Med oss själva och med våra nära och kära. Frågan HUR är inget för Hem?& Hyra men frågan VAR har vi tittat närmare på.
Sju av tio svenskar vill dö hemma, om de får välja. Det visar en aktuell undersökning med det talande namnet Dö-bra — om vård i livets slutskede.
Men hur många gör då det?
Var femte svensk dör hemma, enligt den senaste statistiken. Den siffran verkar ha stigit, och det är ett bra tecken. En hel del görs också runt om i landet för att fler ska kunna tillbringa sina sista timmar i livet i sitt hem.
Gott så.
Men vad betyder det då att dö i hemmet för de anhöriga? För grannarna? Och det svåraste av allt, vad händer med dem som dör ensamma, utan anhöriga eller vänner vid sin sida? Vem tar hand om dem?
Vi har pratat med både polis och liksanerare. För polisen Rickard Björklund är det den del av jobbat som är allra svårast. Reaktionerna från dem som får dödsbudet varierar otroligt. Ändå är det viktigt att man som polis tar sig tid, att sitta kvar tills insikten sjunkit in.
Can Umarlar är liksanerare. Hans erfarenheter är inget för den som än känslig. Självlärd har han byggt upp en hel verksamhet runt sin kunskap om att ta hand om döda, ett jobb som troligen är avskräckande för de flesta.
Can och hans kollegor möter de dödsfall som av olika skäl varit stökiga. Hans första fall var ett av dem, bilden av det har bränt sig fast. En missbrukare som dött i sin lägenhet på Lidingö, under minst sagt vidriga omständigheter.
Vi är inte skapade för att dras till det här av naturen, snarare tvärtom, menar Can. De grannar och värdar han möter är oftast mycket skärrade. Can och hans kollegor gör det här jobbet för dem och för de anhörigas skull.
Det är stort.
