”Det går inte att stoppa mig”
Vissa gånger nöjer han sig med en enstaka krogtoalett. Andra dagar promenerar han i timtal och skriver sitt namn på betongväggar, skyltar och husfasader.
Stora, krävande graffitimålningar tillhör undantagen. Att snabbt klottra ned sin signatur är enklare, relativt riskfritt och kräver ingen förberedelse. Spritpennan eller sprejburken göms lätt i fickan i väntan på nästa färglösa yta att täcka.
Anoia, som han själv kallar sig, är ett av många kända namn inom gatukonstkretsar – och bland klottersanerare.
Han är en av de som orsakar Sveriges årliga saneringsnota på hundratals miljoner kronor – men tycker själv att det är samhället som gör fel genom att tvätta rent.
– Jag tycker att vi alla äger staden och det offentliga rummet, och att vi alla ska ta hand om det. Jag trivs inte i en miljö som styrs av kapitalet och borgarna, berättar Anoia.
Målat har Anoia gjort sedan femtonårsåldern. Medan andra tränade fotboll drog han sig till färg och form för att ge utlopp för känslorna. Det är nu ungefär tio år sedan.
Ibland är det kreativiteten som talar. Ibland destruktiviteten. Oavsett drivkraft måste energin ventileras.
– Jag kan inte sluta. Jag är dömd tre gånger i domstol och har fått en del böter. Visst, det har kostat en del, men jag kommer inte att lägga av.
Jan Lundin, förvaltningsansvarig på Stockholmsbaserade bostadsbolaget Heba, köper inte Anoias resonemang om klotter som en hobby.
Just klotter är den form av skadegörelse som bostadsbolagen har klart mest problem med, visar Hem & Hyras kartläggning .
– Fråga honom om det är okej att vi kommer hem och ”tränar fotboll” i hans vardagsrum, kontrar Jan Lundin.
I det absolut vanligaste fallet är det en tonårskille som håller i sprejburken. Omkring 40 procent av de misstänkta klottrarna är 15 till 20 år gamla och ren graffitimålning är nästan uteslutande en manssyssla.
Den nationella skolundersökningen från Brottsförebyggande rådet, Brå, visar att 17 procent av eleverna i årskurs nio klottrat någon gång de senaste tolv månaderna.
Jämfört med för tio år sedan har antalet skolungdomar som står för den här typen av skadegörelse minskat påtagligt, och rapporten vittnar om att attityden till skadegörelse och klotter blivit mindre tillåtande bland unga.
Samtidigt finns det en farhåga om att de tonåringar som är aktiva klottrar i större utsträckning än förut.
Många lockas till den illegala gatukonsten på grund av samhörigheten. Tillsammans med sin grupp förmedlar man en enhetlig röst, berättar Vania Ceccato, docent i samhällsplanering på KTH.
Via nätforum kan man sedan sprida sina skapelser till likasinnade – och överträffa sina konkurrenter.
Andra utövare talar om kicken. Känslan att man gör någonting förbjudet och när som helst kan bli ertappad.
– Man vill imponera. Särskilt när man grafiterar där många passerar och ser resultatet. Då vet alla att man varit tuff, säger hon.
Vania Ceccato ifrågasätter om städernas nolltolerans är rätt väg att gå för att få bukt med olaglig graffiti och klotter.
När det finns för få naturliga utrymmen att sätta färg på får exempelvis fastigheter fungera som målardukar.
– Det är en smaksak vad man tycker är fint eller fult, men graffiti har i vårt samhälle ett dåligt rykte som konstform. Det associeras med brott och ges inte någon plats.
Sett till antalet anmälningar förefaller klotter och annan skadegörelse ha ökat något de senaste åren. Men enligt Brå är en troligare förklaring att samhället intagit en strängare hållning, och att fler ärenden därför hamnar på polisens bord.
Själv är Anoia närmast road över de allt hårdare nyporna mot hans sort. En utbredd nolltolerans och skyhöga böter för dem som tas på bar gärning spär bara på lusten att kämpa emot systemet.
– Ser man historiskt är insatserna dömda att misslyckas. Människor har klottrat i tusentals år, för att sätta avtryck i samtiden och den tid som kommer.
Beslutet att sluta måla måste komma från varje enskild person, menar han.
– Det enda som jag tror skulle få mig att sluta skulle vara någon drastisk ändring i mitt eget liv. Som att jag bildar familj till exempel.
