”Det känns så jävla hopplöst!”
Jag bor mest hos en före detta kollega, på en madrass i hans etta. Det finns ingen dörr till rummet och varje gång han går förbi kikar han in. Det är jätteobehagligt att inte kunna stänga om sig. Jag kan inte ta hem någon, jag är helt socialt isolerad. Det är så knäckande och jag vill bara därifrån.
När jag hade fast bostad hade jag rutiner att träna och ta antidepressiv medicin. Det fungerade då, det kändes mycket bättre. Nu har jag börjat dricka i stället, det är som en ventil när jag blir arg eller ledsen.
Jag har bott i radhus och bostadsrätter, men efter att jag blev av med jobbet blev det svårt med ekonomin. Jag klarade ett år med hjälp av lite arv, men sedan ringde kronofogden och ville tvångssälja lägenheten. Sedan dess har jag inte haft något hem.
Jag ställde mig i bostadskö 2010. Då sa de att kötiden kunde vara 2-3 år, nu säger de 7-8 år. Det känns så jävla hopplöst! Politikerna borde bygga mer på höjden. Och kanske borde de bygga billiga bostäder för fattiga. Även om det blir getton är det bättre än ingenting. Jag tar hellre vad som helst än det här, där jag bor nu.
Namn: Britta Klum Carlsson, 57 år.
Bor: Tillfälligt på madrass hos en bekant.
Gör: Sjukskriven.
Berättat för Eva Jacobsson.
Namn: Åsa GörnerupÅlder: 47 årBor: Hyr en tvåa i andra hand med sina två barn.Gör: Journalist
