En onostalgisk söderkis
Från otrendig arbetarslum till dagens espressotäta, designtokiga stadsdel. Konstnären, filmaren och författaren Carl Johan De Geer har sett Södermalm förändras.
Vi träffar Carl Johan De Geer i hans ateljé i Årsta Gamla Skola. Hit cyklar han varje vardag från sin lägenhet vid Slussen.
– Är det skitmycket snö och storm så åker jag kommunalt. Annars är det bara på med gummistövlarna, man blir ju varm av att cykla.
Carl Johan kom till Stockholm som elvaåring efter att ha vuxit upp som diplomatson i Kanada, Köpenhamn, Bryssel och Warszawa. 1958 ställde han sig i bostadskön. Elva år senare fick han sin första egna lägenhet på Folkungagatan.
– Det var en rivningslägenhet som värmdes upp med fotogenkamin. Innan dess hade jag bott runt hos kompisar, tillfälliga boenden, sommarstugor.
Hyran var 240 kronor i månaden vilket passade Carl Johan, i början av karriären.
– Man kan ju undra hur unga människor med konstnärliga yrken ska klara sig i dag när lägenheterna är så dyra? Men termen hyresrätt fanns inte. Det hette lägenheter, bostadsrätt existerade knappt då.
Men bostadsbrist var det redan då poängterar Carl Johan.
– Det är lite konstigt när nyinflyttade klagar över bostadsbrist, staden är ju redan bebodd, var ska de som bor här ta vägen?
När lägenheten på Folkungagatan skulle renoveras flyttade Carl Johan till en trea på Brännkyrkagatan. Där bodde han i tjugo år, men familjen växte och till slut var de sex personer och alla delade rum med någon. På åttiotalet flyttade familjen till den lägenhet de har i dag vid Södermalmstorg.
Du har varit Söder trogen genom åren, hur kommer det sig?
– Det har mest varit en slump, men jag trivs. Det är som en småstad, vi hälsar på varandra, vi som möts ofta. Förr fanns det inga espressobarer och allt stängde klockan sex. Mycket har förändrats men uteliggarna finns fortfarande kvar, tyvärr.
Favoritstället är Soldaten Svejk ”Det blir aldrig snobbigt där, man kan inte boka bord” Annars blir det en del besök på grannrestaurangen Blå Dörren.
– Visst har det blivit dyrare att leva här, men det går inte att sitta och romantisera kring låg standard och rivningskontrakt heller. Stockholm behövde moderniseras. Däremot var det ju rena turen att de inte rev Gamla stan också, vilket var på tapeten.
Samtidigt menar han att förtätningen av en stad, av alla städer, är oundviklig och välkomnar nybyggena i Årsta som omgärdar hans ateljé.
– Inbrotten har blivit färre och kommunikationerna bättre. Jag ser aldrig någon på Årstafältet, jag använde det som oändliga isvidderna på Nordpolen i en film.
