Forskaren tror på Familjekompis – ”Kan göra skillnad”
Jenny Alsarve har i sin forskning vid Örebro universitet intresserat sig för betydelsen av vänskaps- och familjerelationer.
– I min forskning har jag studerat nära relationer och betydelsen av sociala nätverk. Det senaste forskningsprojektet jag har jobbat i handlade om hur ensamstående mödrar kombinerar yrkeslivet och ansvaret för barnen. Framför allt där såg jag hur viktiga de sociala nätverken är, hur otroligt beroende dessa mammor är av familj och vänner, berättar Jenny Alsarve.
Med den bakgrunden var det ganska naturligt att hon valde att engagera sig i Familjekompis efter att i ett tidigt skede ha pratat med en av initiativtagarna, Josefin Stålbert på Studieförbundet Bilda.
Under pilotåret 2018 följde Jenny Alsarve Familjekompis som forskare samtidigt som hon satt med i styrgruppen.
– Som forskare sitter man ofta ensam på sitt rum och skriver. Här fick jag en chans att komma i kontakt med praktiken, säger Jenny Alsarve som under året kombinerade engagemanget i Familjekompis med annan forskning och med sin undervisning på universitetet.
Hon tror att Familjekompis kan göra skillnad för de deltagande familjerna och ger flera exempel på vad verksamheten kan leda till: nya relationer, ökad förståelse för andra kulturer, utökade nätverk, hjälp i vardagen – till exempel i kontakten med myndigheter.
– Integration är väldigt komplex, men här gör vi alla fall någonting för att få till möten som annars inte skulle bli av.
Hon inledde sina studier med ett målgruppssamtal med sex personer om hur de tänkte kring Familjekompis. Vad kunde få dem att delta respektive inte delta?
– Det gav oss idéer om hur vi skulle presentera modellen och hur vi skulle tänka när vi matchade ihop familjerna med varandra.
Fem av de sex tillfrågade var etablerade svenskar eftersom det under den första tiden var svårt att rekrytera just etablerade svenska familjer.
– Därför kändes de här samtalen extra viktiga.
Jenny Alsarve var även med vid en av de gemensamma träffarna då alla familjer ses för första gången i en föreningslokal. Hon bistod verksamhetsutvecklaren Aziza Radhi samtidigt som hon observerade hur träffen föll ut.
Jenny Alsarve har dessutom genomfört djupintervjuer med fyra av deltagarna. Tanken är att komplettera med ytterligare minst två intervjuer och sedan skriva en rapport om hur det första året föll ut.
Hennes forskning är alltså inte klar, men utifrån de fyra intervjuerna kan hon se vissa mönster. Som till exempel att alla fyra var mycket positiva och att tre av fyra familjer hade fortsatt att träffa sina kompisfamiljer efter de tre träffarna.
Den enskilt viktigaste faktorn för att det ska fungera mellan familjerna är att de har barn i ungefär samma ålder. Men intervjuerna visade även att det är bra om familjerna bor någorlunda nära varandra.
– Har man inte bil kan det geografiska avståndet bli ett problem.
Jenny Alsarve sitter fortfarande med i styrgruppen för Familjekompis, men hennes forskning ligger för närvarande lite på is. Rapporten kommer hon att skriva och eventuellt även en vetenskaplig artikel. Om det kommer att bli något mer beror på om hon får anslag för sin forskning.
Hur har det varit att forska om en verksamhet som man samtidigt är med och leder? Kan inte det leda till intressekonflikter?
– Jo, det skulle det kunna göra. Men Familjekompis har hela tiden letts av personer på Bilda, samtidigt som jag som forskare har kunnat komma med inspel utifrån vad tidigare forskning har visat om vänskapsrelationer, men också utifrån det jag har kunnat se i målgruppssamtalen och djupintervjuerna. Min roll har främst varit att som forskare följa och utvärdera verksamheten.
