Annons

Han har hemmet fullt av sopor

Nyheter Adriano Batista har ett ton aluminiumburkar utanför sin köksdörr. I brasilianska Curitiba är det guld värt. Hem & Hyra har besökt staden som sedan decennier försöker förena miljöarbete med fattigdomsbekämpning.
Foto: Henry Milléo
Den stora säcken med aluminiumborkar är en trygghet för Adriano och hans yngsta barn Adriano Junior och Camile.

Det är sen fredag ­eftermiddag i ­Vila Corbélia i utkanten av 1,7-miljoners­staden Curitiba. Gator och stigar fylls av skolbarn och hundar, brasiliansk hiphop dånar från en risig bil. Doften från vilda jasminbuskar blandas med en söt och kvalmig lukt av sopor.

En fyrverkeripjäs visslar i luften – är det fest på gång? Nej, säger fotografen Henry Milléo, det är signalen för att ett parti droger har anlänt nere i den vildvuxna favelan intill. Kom och köp!

ANNONSTips för att njuta fullt ut av din båtsemester

Signaturer sprejade på husväggar markerar vems territorium vi rör oss i. Där, vid en ­stapel med tegelstenar, står en ung man och ­vaktar.

Favelorna fortsätter att växa i Brasilien. Mer eller mindre permanenta hus byggs på tomma markområden och bildar egna samhällen vid sidan om de legala och planerade områdena.

Tegelstenarna vittnar om att de som här bygger sina egna bostäder räknar med att stanna, trots att de inte äger ­marken och aldrig lär få papper på att husen är deras.

Det är en ny favela som håller på att växa fram. Curitiba har ­varit en starkt lysande stjärna bland stadsplanerare ända sedan 1970-talet, men kommer inte undan effekterna av landets ekonomiska kris och att allt fler fattiga flyttar in till ­städerna i jakt på försörjning.

Läs ocksåCuritiba – den gröna staden

För många av dem blir ­soporna räddningen.

I över 20 år har Adriano Batista försörjt sig genom att samla och sälja återvinningsbara sopor.

Adriano Batista var åtta år när han flyttade med sin mamma från landsbygden till en ­favela i ­Curitiba.

Som 17-åring var han själv nybliven pappa och uppsagd från ett byggjobb. Det var då han började gå runt och samla avfall.

Läs ocksåLägre hyra när soporna sorteras - Höganäs kan ha hittat lösningen

Curitiba hade redan 1989 börjat satsat ­kraftigt på sopsortering – som första stad i ­Brasilien och tidigare än många svenska ­kommuner.

Genom kampanjer i skolor, på tv och ­annonspelare fick invånarna lära sig att ­stoppa allt återvinningsbart avfall i särskilda påsar. ­Curitibaborna i gemen var sedan tidigare ovanligt miljömedvetna och stolta över sin rena och gröna stad. Kampanjen blev en succé och sedan dess sorteras tusentals ton varje månad ut från de andra soporna.

Stadens bilar hämtar upp återvinnings­påsarna flera gånger i veckan. Om inte någon annan har hunnit före.

Flera gånger i veckan hämtar stadens sopbilar och privatpersoner upp de säckar med återvinningsbart avfall som Curitibaborna har ställt utanför husen.

De första tio åren drog Adriano Batista en enkel dragkärra längs gatorna, upp och ner för ­Curitibas backar. Han samlade ihop påsar med ­kartong, wellpapp, plast av olika slag, frigolit, glas, ölburkar – för att sedan kunna sälja ­materialet till olika återvinnings­företag och ­industrier.

Den växande familjen skulle försörjas, men det gick också att gneta ihop sparpengar.

– Till slut kunde jag köpa en häst och vagn så jag kunde samla in mer. Sen fick jag ihop till en kombi och nu har jag en lastbil, ­säger Adriano.

Hans historieskrivning är kortfattad, men bakom den ligger 23 års hårt arbete. ­Under tiden har de äldsta av hans sex barn blivit vuxna. Två har flyttat hemifrån, men 19- och 20-årige David och Alessandro jobbar sedan länge med sin pappa.

Annons
Adriano och sönerna Alessandro och David häller upp dagens skörd i ett tråg och börjar sortera.

Tack vare den lilla lastbilen är arbetet nu mer effektivt, men fortfarande slitsamt.

– Vi jobbar sex dagar i veckan och går upp antingen tre eller fem på morgonen – det beror på schemat för stadens sopbilar. Vi måste hinna före dem och alla andra som håller på med det här.

Utanför bostäder, kontor, restauranger och industrier samlar de ihop så mycket de kan. Sedan kör de hem och sorterar resten av dagen.

En säck för gröna plastflaskor, en annan för vita. En för mjölkkartonger, en annan för wellpapp. Soporna sorteras i många fraktioner.

Gårdsplanen är cementerad och omgiven av en hög mur. Hela ytan är full av säckar. Far och söner tömmer återvinningspåsarna i ett stort trä-tråg och sätter igång.

Mjölkförpackningar, plastflaskor och pappbitar flyger genom luften och landar med precision i rätt påse.

En fastbunden hund skäller oavbrutet. Vaktar över säckarna med det värdefulla innehållet.

Säkrare än ett jobb. Sopor kommer alltid att finnas, säger Adriano Batista.

Inne i huset är det trångt och mörkt och belamrat. Men det är ändå ett ordentligt tegelhus med el, rinnande vatten och avlopp och efter 25 års avbetalningar kommer familjen att stå som ägare.

Hela området Vila Corbélia har byggts av ­stadens bostadsbolag för att kunna flytta på ­familjer som bodde i favelor nära floden, ­ständigt drabbade av översvämningar och sjukdomar och utan fungerande samhällsservice.

Ändå fylls favelorna hela tiden på och blir fler. Ofta växer de fram vid floder eller ­branta bergssidor, på mark som är så otillgänglig att den tidigare lämnats obebyggd.

Sedan många år kan Curitibaborna byta sopor mot mat. Det är främst de allra fattigaste i favelorna som gör det.

Ett av flera problem är att sopbilar inte kan ta sig fram i många av dessa områden, av praktiska och säkerhetsmässiga skäl. ­Därför finns sedan 30 år ett ­särskilt program för att få invånarna att själva ta med skräpet från favelorna: Fyra kilo avfall kan bytas mot ett kilo grönsaker.

– I början bytte vi mot bussbiljetter, skolmateriel eller påskgodis. Men det fungerade inte riktigt. Det är viktigare för människor att få mat, säger Dâmaris Seraphim på Curitibas miljöförvaltning.

Grönsakerna köper staden från lokala småbönder, som på så sätt får en mer stabil marknad, men viktigare ändå är att fattiga familjer får mer och bättre mat, att favelorna bli renare och att soporna inte dumpas i floden eller naturen.

Stadens sopbilar kör återvinningspåsarna hos olika kooperativ. I Vila Corbélia arbetar 25 medlemmar med sorteringen.

Avfallet skapar också riktiga jobb. I utkanten av Corbélia ligger en av stadens 42 sorteringscentraler, dit alla återvinningspåsar körs.

Sorteringen drivs av kooperativ och medlemmarna är oftast kvinnor från området, som tidigare inte hade någon inkomst.

Annons

Längs ett snabbt löpande band står de och plockar olika typer av skräp och kastar det i säckar. Totalt tas 25 sorter om hand – bland annat tolv olika typer av plast – och vid slutet av bandet återstår bara sådant som felaktigt har hamnat i återvinningspåsarna.

Materialkännedom, snabbhet och träffsäkerhet är viktiga kompetenser. Det löpande sopbandet går snabbt.

Arbetarna är koncentrerade och snabba. Det är smutsigt och luktar illa, men en ­normal månad tjänar medlemmarna motsvarande 3 250 kronor – ­betydligt mer än den statliga ­minimilönen på 2 500 ­kronor.

Eftersom det är ett kooperativ delar alla på förtjänsten när det sorterade materialet säljs. Om det kommer mer sopor kan de tjäna mer. Eller så tar man in fler.

 

Kooperativets föreståndare Dirceu da Silva har ordnat både ett bibliotek och ett museum av fina böcker och saker som hamnat bland soporna.

– Från början var vi åtta medlemmar. Nu är vi 25. Det är ett attraktivt arbete och vi har en lång kölista med personer som vill börja här, säger föreståndaren Dirceu da Silva.

Han är märkbart stolt över vad de gör och till vilken nytta det är för människor och miljö. Så stolt att hans kära rottweilertik fått namnet Lixo – skräp på portugisiska.

För Adriano Batista är det ändå mer lönsamt att ha sin egen verksamhet. Ungefär 3 800 kronor per månad drar han och sönerna in i snitt.

– Det räcker till familjens behov om man är bra på att snåla, säger hans fru Christiana de Camargo, som sköter hemmet.

Christiana de Camargo, 36, och Adriano, 39, fick ett standardlyft när de kunde flytta från en favela till ett litet kommunalt hus i Vila Corbélia. Efter 25 år är huset deras.

Men skulle det inte vara bättre med en anställning ändå? Adriano skakar på huvudet.

– Det här är mycket tryggare. I Brasilien är det alltid ekonomisk kris och man kan bli av med jobbet när som helst. Men sopor – det ­kommer alltid att finnas.

En stor råtta kilar förbi köksdörren, in bakom den stora säcken med burkar, som Adriano har sparat i förhoppningen att aluminiumpriset ska stiga. Säcken är redan värd en förmögenhet – minst 10 000 kronor.

Adriano Batista är nöjd med att hans stad Curitiba på olika sätt främjar återvinning. Bara en sak önskar han att den skulle bli bättre på:

– De borde lära folk att bli bättre på att sop­sortera. Nu är det mycket värdefullt material som hamnar med de vanliga soporna på ­soptippen. Vi skulle kunna återvinna ännu mer.

Curitibaborna är vana vid och bra på sopsortering, jämfört med andra städer i Brasilien. Ändå hamnar mycket fel.

Läs också Så här mycket kostar din sophämtning Bar kilovis med knark förbi barnen på gården – avslöjad av polisens kamera i trapphuset Prestigehus i Stockholm – Misär i Skövde – Oscar Properties har övergett sina hyresgäster

Copyright © Hem & Hyra. Citera oss gärna men glöm inte ange källan.