Han har hemmet fullt av sopor
Det är sen fredag eftermiddag i Vila Corbélia i utkanten av 1,7-miljonersstaden Curitiba. Gator och stigar fylls av skolbarn och hundar, brasiliansk hiphop dånar från en risig bil. Doften från vilda jasminbuskar blandas med en söt och kvalmig lukt av sopor.
En fyrverkeripjäs visslar i luften – är det fest på gång? Nej, säger fotografen Henry Milléo, det är signalen för att ett parti droger har anlänt nere i den vildvuxna favelan intill. Kom och köp!
Signaturer sprejade på husväggar markerar vems territorium vi rör oss i. Där, vid en stapel med tegelstenar, står en ung man och vaktar.
Tegelstenarna vittnar om att de som här bygger sina egna bostäder räknar med att stanna, trots att de inte äger marken och aldrig lär få papper på att husen är deras.
Det är en ny favela som håller på att växa fram. Curitiba har varit en starkt lysande stjärna bland stadsplanerare ända sedan 1970-talet, men kommer inte undan effekterna av landets ekonomiska kris och att allt fler fattiga flyttar in till städerna i jakt på försörjning.
För många av dem blir soporna räddningen.
Adriano Batista var åtta år när han flyttade med sin mamma från landsbygden till en favela i Curitiba.
Som 17-åring var han själv nybliven pappa och uppsagd från ett byggjobb. Det var då han började gå runt och samla avfall.
Curitiba hade redan 1989 börjat satsat kraftigt på sopsortering – som första stad i Brasilien och tidigare än många svenska kommuner.
Genom kampanjer i skolor, på tv och annonspelare fick invånarna lära sig att stoppa allt återvinningsbart avfall i särskilda påsar. Curitibaborna i gemen var sedan tidigare ovanligt miljömedvetna och stolta över sin rena och gröna stad. Kampanjen blev en succé och sedan dess sorteras tusentals ton varje månad ut från de andra soporna.
Stadens bilar hämtar upp återvinningspåsarna flera gånger i veckan. Om inte någon annan har hunnit före.
De första tio åren drog Adriano Batista en enkel dragkärra längs gatorna, upp och ner för Curitibas backar. Han samlade ihop påsar med kartong, wellpapp, plast av olika slag, frigolit, glas, ölburkar – för att sedan kunna sälja materialet till olika återvinningsföretag och industrier.
Den växande familjen skulle försörjas, men det gick också att gneta ihop sparpengar.
– Till slut kunde jag köpa en häst och vagn så jag kunde samla in mer. Sen fick jag ihop till en kombi och nu har jag en lastbil, säger Adriano.
Hans historieskrivning är kortfattad, men bakom den ligger 23 års hårt arbete. Under tiden har de äldsta av hans sex barn blivit vuxna. Två har flyttat hemifrån, men 19- och 20-årige David och Alessandro jobbar sedan länge med sin pappa.
Tack vare den lilla lastbilen är arbetet nu mer effektivt, men fortfarande slitsamt.
– Vi jobbar sex dagar i veckan och går upp antingen tre eller fem på morgonen – det beror på schemat för stadens sopbilar. Vi måste hinna före dem och alla andra som håller på med det här.
Utanför bostäder, kontor, restauranger och industrier samlar de ihop så mycket de kan. Sedan kör de hem och sorterar resten av dagen.
Gårdsplanen är cementerad och omgiven av en hög mur. Hela ytan är full av säckar. Far och söner tömmer återvinningspåsarna i ett stort trä-tråg och sätter igång.
Mjölkförpackningar, plastflaskor och pappbitar flyger genom luften och landar med precision i rätt påse.
En fastbunden hund skäller oavbrutet. Vaktar över säckarna med det värdefulla innehållet.
Inne i huset är det trångt och mörkt och belamrat. Men det är ändå ett ordentligt tegelhus med el, rinnande vatten och avlopp och efter 25 års avbetalningar kommer familjen att stå som ägare.
Hela området Vila Corbélia har byggts av stadens bostadsbolag för att kunna flytta på familjer som bodde i favelor nära floden, ständigt drabbade av översvämningar och sjukdomar och utan fungerande samhällsservice.
Ändå fylls favelorna hela tiden på och blir fler. Ofta växer de fram vid floder eller branta bergssidor, på mark som är så otillgänglig att den tidigare lämnats obebyggd.
Ett av flera problem är att sopbilar inte kan ta sig fram i många av dessa områden, av praktiska och säkerhetsmässiga skäl. Därför finns sedan 30 år ett särskilt program för att få invånarna att själva ta med skräpet från favelorna: Fyra kilo avfall kan bytas mot ett kilo grönsaker.
– I början bytte vi mot bussbiljetter, skolmateriel eller påskgodis. Men det fungerade inte riktigt. Det är viktigare för människor att få mat, säger Dâmaris Seraphim på Curitibas miljöförvaltning.
Grönsakerna köper staden från lokala småbönder, som på så sätt får en mer stabil marknad, men viktigare ändå är att fattiga familjer får mer och bättre mat, att favelorna bli renare och att soporna inte dumpas i floden eller naturen.
Avfallet skapar också riktiga jobb. I utkanten av Corbélia ligger en av stadens 42 sorteringscentraler, dit alla återvinningspåsar körs.
Sorteringen drivs av kooperativ och medlemmarna är oftast kvinnor från området, som tidigare inte hade någon inkomst.
Längs ett snabbt löpande band står de och plockar olika typer av skräp och kastar det i säckar. Totalt tas 25 sorter om hand – bland annat tolv olika typer av plast – och vid slutet av bandet återstår bara sådant som felaktigt har hamnat i återvinningspåsarna.
Arbetarna är koncentrerade och snabba. Det är smutsigt och luktar illa, men en normal månad tjänar medlemmarna motsvarande 3 250 kronor – betydligt mer än den statliga minimilönen på 2 500 kronor.
Eftersom det är ett kooperativ delar alla på förtjänsten när det sorterade materialet säljs. Om det kommer mer sopor kan de tjäna mer. Eller så tar man in fler.
– Från början var vi åtta medlemmar. Nu är vi 25. Det är ett attraktivt arbete och vi har en lång kölista med personer som vill börja här, säger föreståndaren Dirceu da Silva.
Han är märkbart stolt över vad de gör och till vilken nytta det är för människor och miljö. Så stolt att hans kära rottweilertik fått namnet Lixo – skräp på portugisiska.
För Adriano Batista är det ändå mer lönsamt att ha sin egen verksamhet. Ungefär 3 800 kronor per månad drar han och sönerna in i snitt.
– Det räcker till familjens behov om man är bra på att snåla, säger hans fru Christiana de Camargo, som sköter hemmet.
Men skulle det inte vara bättre med en anställning ändå? Adriano skakar på huvudet.
– Det här är mycket tryggare. I Brasilien är det alltid ekonomisk kris och man kan bli av med jobbet när som helst. Men sopor – det kommer alltid att finnas.
En stor råtta kilar förbi köksdörren, in bakom den stora säcken med burkar, som Adriano har sparat i förhoppningen att aluminiumpriset ska stiga. Säcken är redan värd en förmögenhet – minst 10 000 kronor.
Adriano Batista är nöjd med att hans stad Curitiba på olika sätt främjar återvinning. Bara en sak önskar han att den skulle bli bättre på:
– De borde lära folk att bli bättre på att sopsortera. Nu är det mycket värdefullt material som hamnar med de vanliga soporna på soptippen. Vi skulle kunna återvinna ännu mer.
