Efter år av missbruk blev Niklas musketör: ”En för alla, alla för en”

Niklas Ristarp började ta droger redan som tonåring och fortsatte i vuxen ålder. Genom åren har han svikit många människor och till slut lämnade hans fru honom samtidigt som han förlorade kontakten med sina barn. Han mådde så dåligt att han till slut sade upp sig från jobbet och blev av med sin lägenhet. Det slutade med hemlöshet och att han bodde i en husvagn i ett industriområde. För några år sedan hamnade han på sjukhus och höll på att dö. Då vände det och en stor orsak var att han fick kontakt med organisationen Musketörerna.

Du jobbar på organisationen Musketörerna, vilka är ni?

– Vi är en ideell organisation som bildades 2009 och som finns i Rågsved och Sollentuna och som drivs av personer som har erfarenhet av utanförskap som hemlöshet och missbruk. Vi hjälper människor som lever utanför samhället att komma tillbaka, vi brukar säga att vi jobbar mot utanförskap och för innanförskap, säger han.

Vad gör Musketörerna ?

– Vi träffar människor som lever i utanförskap och guidar dem tillbaka in i samhället, hjälper dem med myndighetskontakter och följer med på möten med socialtjänsten. Många har inte id-kort och då hjälper vi till med det, annars kommer man inte in någonstans. Det kan också vara hjälp med pengar till läkarbesök och att ställa sig i bostadskön.

Sedan kom du i kontakt med Musketörerna och ditt liv tog en annan vändning, berätta?

– Jag låg på sjukhuset och var illa däran, hade 30 procents chans att överleva. En kille på sjukhuset berättade om Musketörerna i Rågsved. Det som gjorde att det klickade var att Musketörerna välkomnade alla människor och inte sade nej till de som har det svårast och är mest utsatta och kanske fortfarande missbrukar. De hjälper alla att få sina rättigheter tillgodosedda. Orättvisa är det värsta jag vet.

Vad hände sedan?

– Då satte jag upp målet att bli drogfri och starta Musketörerna i Sollentuna. Jag lovade folk att jag skulle starta föreningen och tänkte att nu ska jag inte svika människor en gång till. Jag tror det hjälpte mig att bli drogfri, hade jag lallat runt hade jag kanske tagit ett återfall. Efter ett tag fick jag en försökslägenhet. När jag fick reda på att jag har adhd förstod jag varför saker och ting blivit som det blev, hade jag fått stöd och hjälp tidigare hade mitt liv sett annorlunda ut, säger han.

Sedan fick du ett förstahandskontrakt efter tre år, hur var det ?

– Jag tänkte; äntligen. Det var en frihet som öppnades, att det var mina nycklar och jag var inte beroende av socialtjänsten längre.

Din lägenhet är ju lite speciell eftersom Christer Pettersson, dömd och sedan friad för Palmemordet bodde där med en kompis en period. Kan du berätta när du hittade hans tillhörigheter i ditt förråd?

– Förrådet som hörde till lägenheten var låst och när vi fick upp förrådet hittade jag 35 säckar med Christer Pettersson tillhörigheter som dagböcker och massor med andra grejer. Sedan lämnade jag nästan alla saker till några personer som höll på att göra en film om honom.

Träffade du honom någon gång?

– Nej men jag kände hans vänner. Han var en olycksbroder till oss och hade han levt idag hade han varit musketör, det är jag övertygad om, han var intelligent.

Dina fynd granskades också av Palmeutredarna eller hur?

– Ja och det skrevs om det en del. Jag har kvar några grejer från förrådet än i dag, bland annat en skulptur.

Men hur var det att lämna ett liv med missbruk och hemlöshet ?

– Man mår så dåligt och känner skuld och skam över det man har gjort och det liv man har levt. Det svåraste är att byta umgänge och miljö. Det handlar om identitet; vem ska jag bli nu – ska jag sätta på mig slips och jobba på bank? Det går inte att ersätta sveket, men jag försöker visa att jag gör rätt nu.

Ni jobbar även för att förändra synen på missbrukare och hemlösa, hur då ?

– Vi arbetar för att de som lever i utanförskap ska bli bemötta som vem som helst. Vi har blivit bemötta som knarkardjävlar som får skylla sig själva, men det har blivit bättre. Vi har ett bra samarbete med socialtjänsten i Sollentuna som ser oss som en tillgång och har hjälpt oss med lokal.

Hur många har ni hjälpt?

– I Rågsved och Sollentuna är det uppemot 150 personer. Bland annat har sju – åtta av mina vänner som jag bodde med i husvagnslägret jobbat här på Musketörerna med lönebidrag och det har gått bra för dem.

Vad är din drivkraft ?

– Nu har det blivit ett jobb att hjälpa människor som har det svårt. Min drivkraft är att försöka få människor att bli motiverade att förändra sin situation. Belöningen är när det går bra för folk.

Hur motiverar ni människor?

– Vi träffas och pratar mycket och stöttar människor. Vi förklarar också att det är väldigt jobbigt att droga och bära koppar när man är sextio år, säger han.

I sann musketöranda är ert motto ”en för alla alla för en”. Hur märks det i ert arbete?

– Vi överger inte någon människa eftersom vi inte har nolltolerans mot de som använder droger. Men vi har stränga regler och de som inte sköter sig i våra lokaler åker ut. Vi är ingen partyklubb.