Ny lag ska ge bostäder till svaga grupper
– Det här är ett stort steg framåt för alla som vill lösa bostadsbristen i Sverige, säger Hyresgästföreningens chefsekonom Martin Hofverberg.
Förslagen i utredningen är dock inte omtyckta i alla läger. De allmännyttiga bostadsföretagens samarbetsorganisation Sabo kritiserar förslaget. Blir det verklighet är det dömt att misslyckas, skriver deras expert Jörgen Mark-Nielsen i ett yttrande: ”Det bygger på en närmast ’planekonomisk’ modell där staten utifrån politiskt beslutade kriterier räknar ut hur stort behovet är och vad som behöver produceras samt anslår medel till att detta.”
Kritikerna har missförstått lagförslaget, anser utredaren Hanna Wiik. Avsikten är att belysa att alla aktörer – staten, regionerna och kommunerna – har ett gemensamt ansvar.
Det stora problemet är att det inte finns någon samlad bild av problematiken, inte ens på kommunnivå. Dessutom finns det inte ens någon enhetlig bild av vad begreppet ”svaga grupper” innebär. ”Kartläggningen visar att ingen kommun gör någon samlad bedömning av skillnaden mellan det faktiska utbudet av bostäder på marknaden och det utbud som skulle ge alla hushåll en godtagbar bostad”, står det i utredningen.
Länsstyrelserna föreslås därför få en central roll i processen. Detta genom en ny lag om bostadsförsörjning där Boverket, länsstyrelserna, regionerna och kommunerna får ett tydligt ansvar för att lösa bostadsbristen. Lagen föreslås även kräva att de olika aktörerna årligen möts i syfte att uppdatera bilden över bostadsbristen och besluta om nya insatser. Det är också genom länsstyrelserna som den statliga finansieringen bör delas ut, enligt utredningen.
– Det är ingen jätteapparat. Jag tror att man kan komma en bra bit på vägen om man genomför det här förslaget, säger Hanna Wiik.
– De flesta pengarna finns redan i dag. Man behöver bara rikta dem mot hur det ser ut lokalt och regionalt.
Hanna Wiik är noga med att påpeka att utredningen inte ska ses som kritik mot kommunerna och att de har misslyckats med sitt bostadsförsörjningsansvar. Detta trots att utredningen visar att två av tre kommuner inte har lägenheter för dem med låga inkomster eller som har en annan svag ställning. Detsamma gäller åtta av de tio största kommunerna, konstaterar utredningen, som presenterades på tisdagen. I princip är det bara mindre glesbygdskommuner som kan erbjuda svaga grupper boende.
Utredningen visar också att kommunerna redan i dag har tillgång till en rad verktyg för att hjälpa svaga grupper in på bostadsmarknaden, bland annat kommunala bostadsbidrag och hyresgarantier. Men möjligheten till bostadsbidrag används i dag inte alls och ” Ytterst få kommuner svarar att de överväger att införa ett kommunalt bostadsbidrag i syfte att
stötta hushåll med låga inkomster eller som av andra skäl har svag ställning på bostadsmarknaden.”
När det handlar om hyresgarantier är det 25 procent av kommunerna som har sådana. Bland de kommuner som i dag inte har någon bostadsförmedling är det inte heller många som diskuterar att införa en sådan. Möjligheten att kräva att få förmedla lägenheter när markanvisningsavtal tecknas används också sällan.
Hur de statliga pengarna skulle användas återstår att se, men Hanna Wiik ser en rad olika scenarier. Ett av dessa är att man bygger billiga bostäder som är särskilt riktade mot svaga grupper. Kritiker skulle kunna hävda att det handlar om vad som i utlandet kallas ”social housing”, men det är inte ett uttryck hon vill använda.
– Det finns så många definitioner på det, så jag vill inte spekulera i om det motsvarar den definitionen eller inte. Man behöver hitta olika typer av lösningar för att säkerställa att även svaga grupper får sitt bostadsbehov tillgodosett.
Men hur har då Sverige, ett land med goda finanser och ett starkt skyddsnät hamnat här? Det finns en rad olika svar beroende på vem man frågar. Även Hanna Wiik har ett.
– Jag tror att man har trott att en ökad nyproduktion löser problemen. Det är klart att vi behöver bygga mer, men det vi bygger är inte tillgängligt för alla och det man har sett är att de svaga grupperna blir fler och fler och problemen blir större och större och då löser nyproduktion inte problemet.
