Tryggheten finns hos kvinnojouren Iris

Nils och Erik leker i det fönsterlösa allrummet. Hunden Oliver har gett upp. Dödstrött av allt bus ligger han vid våra fötter under köksbordet och vilar.

– Barnen trivs i regel mycket bra här. Det är tryggt, säger Carina Diaz, som arbetat på kvinnojouren Iris i Luleå i åtta år.

För närvarande bor sex kvinnor och fem barn på jouren. Det är så många som får plats.

– Det blir en form av kvinnokollektiv. Man stöttar varandra och inser att man nästan alltid har samma problem. Det är mycket sällan vi har några konflikter, säger Carina.

Det är oftast kvinnan själv som tar kontakt med jouren. Det finns även de fall där polisen, sjukvården eller de sociala myndigheterna hänvisar kvinnor till kvinnojouren.

Vi pratar vidare över kaffet, Carina tar sig en macka. Barnen leker i rummet bredvid.

Då ringer telefonen.

Carina plockar genast upp den. Kvinnan i andra änden är uppriven. Hon pratar osammanhängande på bruten svenska. Carina ställer frågorna till henne om och om igen.

– Var är du? Har du barnen med dig? Är barnen med dig?

Hon skriver upp en adress, ett förnamn och ett telefonnumer på en post-it-lapp.

– Hon har flytt till grannen. Vi har fullt, vad gör vi? säger hon till Hanna på tjejjouren.

Hanna tar över den gula lappen, tar med sig den bärbara telefonen och går för att ringa till socialens jour.

– Hälften av kvinnorna som bor här är invandrare. Svenska tjejer har oftast ett kontaktnät och folk som de kan få hjälp av, släktingar, vänner. Det har inte de utländska tjejerna.

Socialen svarar inte på jourtelefonen. Hanna lämnar ett meddelande. Och väntar.

Våldet är konstant. Kvinnojourens statistik visar ungefär samma siffror, år från år.

– Vår erfarenhet är att kvinnor som misshandlas ofta försöker härda ut under julen för barnens skull och under julen kanske man har släktingar på besök. Våldet inträffar alltid när paret är ensamt inom hemmets väggar utan vittnen.

De misshandlande männen börjar inte slå förrän de vet att kvinnan kommer att ta på sig skulden, säger Carina Diaz.

– Våldet börjar aldrig med slag. Först uppvaktas kvinnan intensivt sedan isoleras hon. Mannen kontrollerar allt hon gör. Går hon på stan kollar han klockslagen på kvittona hon bär med sig hem. Kvinnan förminskas och hennes livsutrymme krymper otroligt snabbt. Det är nästan alltid samma berättelse.

– Var är Oliver, frågar en leksugen Nils i dörröppningen till köket, men Oliver sover.

Till Oliver kan man säga allt. Med honom pratar barnen. En flicka berättade om hur hon blivit sexuellt utnyttjad. Hon sa det inte till någon vuxen, men till Oliver gick det att berätta.

Hanna har fått kontakt. Soc-jouren åker iväg till kvinnan. Hon och barnen får sova på hotell en natt. Imorgon kan de flytta in hos kvinnojouren, då ska det finnas plats.

 Anneli Lundmark