Grannen Hilma höll reda på pappa

​Min pappa svarade nästan alltid i telefon. När signal efter signal gick fram och ingen pappa hördes i andra änden blev jag därför orolig, för det mesta alldeles i onödan. Jag brukade ringa till Hilma längst ned i pappas trappuppgång. Hilma var en pålitlig typ och hon visste nästan alltid var Karlerik Engman hade tagit vägen.Det kan bero på att hon hade ett genuint intresse för sina medmänniskor, men säkerligen också på att hon hade busshållplatsen utanför fönstret och därför visste vilka som åkt och vilka som kommit hem igen.

I denna trappuppgång bodde även jag i många år. Det har satt sina spår. Jag har alltid gillat den speciella lukt som härskade i trapphuset, det med tiden slitna trappräcket och vetskapen om vem som bodde bakom dörrarna. Det var folk av alla de slag och fason, men det var tryggt.
Nu är inte tillvaron särskilt idyllisk. Vi bor inte på samma ställe med samma Hilma längst ned i trappuppgången år efter år.

Även jag har blivit uppringd av oroliga barn till grannar som undrar om man sett till deras mor, hon som hade fått en mobiltelefon bara för att de skulle nå henne alla tider på dygnet. Själv tyckte hon att det bara var besvärligt att dra runt på en telefon så fort hon skulle ut. Den låg för det mesta avslagen i en låda. Hon visste ju vad hon höll på med, det räckte.

Jag har bott i hus där jag inte haft en susning om vem som bott bakom de andra dörrarna. Det är en knepig känsla. Det är när vi inte vet som fantasierna drar iväg.
Det är då vi gör oss beredda på att alla möjliga varianter av elände kan hända när vi är på väg hem, när vi kommer in i trapphuset, när vi ska ned i tvättstugan och när vi ska ut igen.
Dessutom läser vi hela tiden om allt elände som faktiskt händer. Risken är då att vi blir mer och mer övertygade om att det är bäst att hålla sig inne.

Förmodligen kommer inget ont att hända men hur ska man kunna veta det? Frågan är om kameraövervakning, säkerhetsdörrar och titthål är receptet mot otrygghet?
Därom tvistar både de lärde och var och en av oss. Jag tycker i alla fall att de är betydligt bättre att flytta upp tvättstugan ovan marken och sätta dit stora fönster i stället för att sätta in kameror och svåröppnade dörrar i källargångarna. Det är förmodligen också bättre att ta bort buskar, fixa belysningen och ordna grillkvällar än att tro att lyckan och tryggheten går att hitta bakom en säkerhetsdörr.

Hyresgästföreningen är som gjord för att jobba med trygghet. Det bor medlemmar i nästan varenda trappuppgång. Det finns tusentals lokala föreningar som om de inte redan gör det borde ordna trygghetsvandringar i bostadsområdena. Om man är ett gäng grannar som tar en runda tillsammans så kan man skriva ned sina iakttagelser och förslag på förbättringar.

Sedan återstår att uppmärksamma fastighetsägaren på vad som måste till för att de som betalar ska känna sig trygga i både huset och omgivningarna.
Jag vet så klart att det inte är så himla lätt. Men jag vet också att det går.