Nittiotalisterna vill ha tak över huvudet
Ställ er i bostadskö, sa dåvarande statsministern Tage Erlander 1966 i en utfrågning i tv när han fick frågan om vilket råd han ville ge de unga bostadslösa.
Svaret förorsakade ett ramaskri i landet, men det ledde också till att ett bostadsbyggande av sällan skådat slag tog fart. En miljon bostäder byggdes på tio år. Det är nämligen inte någon större mening med att stå i kö och vänta på någonting som inte finns.
Nu är vi i samma situation igen och Erlanders gamla svar går inte att återanvända om nu någon mot förmodan skulle komma på den idén. Nu måste det till nya svar.
Skillnaden mot då är att det nu inte finns några köer att hänvisa till, utom i några få kommuner. De flesta kommuner har inte kommit på den ljusa idén att använda nya och moderna IT-lösningar för att underlätta sökandet av bostäder. Hyreslägenheter är nog den mest hemlighållna vara man kan hitta eller rättare sagt inte hitta. Märkligt med tanke på att alla kommuner tycker att man ska flytta just till dem.
Jag var en av alla dem som Tage Erlander rekommenderade en köplats i stället för en bostad.
När jag flyttade till Stockholm fick jag tips om var någonstans det fanns någon som förmedlade lägenheter i andrahand. I ruffiga kontor pågick handel med nycklar och andrahandskontrakt.
Sedan dess har Sverige utvecklats på alla områden – utom när det gäller bostadssituationen för ungdomar. Varje år gör hundratusentals ungdomar precis samma erfarenhet som jag gjorde för 40 år sedan. De ruffiga kontoren är kvar, handeln med kontrakt fortgår och byggandet står stilla om inte helt så på en alldeles för låg nivå.
Miljonprogrammet tillkom som en senkommen reaktion på en tilltagande bostadsbrist, fyrtiotalisterna var i antågande och denna jättegeneration ville ha tak över huvudet.
Även nu är bostadsbristen i tilltagande. Nittiotalisterna är i antågande och denna jättegeneration vill också ha tak över huvudet. Men något miljonprogram, halvmiljonprogram, kvartsmiljonprogram eller något annat program syns inte till. Det lilla som byggs är dessutom för dyrt för de flesta plånböcker.
Vi är många som har varit i samma sits som dagens bostadslösa ungdomar och vi borde absolut inte någonsin säga att ”så där hade vi det också, vi bodde på rivningskontrakt och hade det minsann inte så kul. Så är det att vara ung, man får stå ut helt enkelt.”
Vi borde i stället säga att vi vet hur det är och att vi ska jobba stenhårt för att historien inte ska upprepa sig. För det gör vi ju i alla andra sammanhang.
Saker och ting ska gå framåt, inte bakåt.
Dessutom träffar jag många fyrtiotalister som säger att det måste byggas så att de äntligen kan flytta från villan till den hyresrätt de drömmer om.
